Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjenande Gud i det att hon vårdade de sina, lika långt aflägsnad
från én ängslig fruktan, som från egenkprlekens stolthet. Hon
visste att hvad hon var och hvad hon kunde vara, var hon endast
genom Honom, från hvilken all god gåfva kommer, kraften hos
de svaga och förtröstan hos dem som hoppas.
Hon hade under dessa begge senare åren, sedan hon frigjort
sig från allt tvifvel om Guds godhet, allt ängsligt stormande på
himlens portar, lärt sig att sjelfva hvardagslifvet både kan och
bör vara en gudstjenst och att det föga tröstar hjertat att i en
overksam lefnad förnöta sin tid med böner, — hon hade med ett
ord lärt sig att bedja och arbeta.
Hvarje afton samlades * husfolket, de gamla och de unga, i
stora salen, der hvar och en i sin ordning läste bönerna och alla
gemensamt uppstämde en psalm. Då lagmanskans ordning var,
kande jag, under det hon läste, icke låta bli att betrakta denna
qvinna, som genomgått så svåra pröfningar, som i åratal
ned-sjunkit i nära hopplös förtviflan, nu styrkt af den eviga kärlekens
kraft, ungdomlig, som det evigt goda alltid är, läsa för de sina,
sedan hon hela dagen verkat för deras trefnad och lycka.
«Nu är hon sig åter lik, som förr», sade lagmannen en gång,
«och hade hon små barn, skulle hon som då vårda dem sjelf, kläda
dem och lära dem sjelf allt. — Sådan var hon innan försynen
slog oss så hårdt, innan våra barn hvarje år föllo undan, det ena
efter det andra — alla omkring elfva år gamla. Med hvarje
barn, som bars ur huset, bortbärs också en förhoppning, och en
ny farhåga smög in i stället; men nu — nu är hon sig lik
igen, densamma som förr, men bättre, skönare, herrligare än
någonsin.»
På hösten firades löjtnantens bröllop. En gammal
bondgumma, hans mor, satt bredvid bruden. — Jag och Felix
föreställde marskalkar. Sedan gästerna rest, höllo vi alla bön, som
vanligt.
»Nåväl, bäste magister», sade lagmanskan till mig, som skulle
resa några dagar derefter, »ni ser — jag är ännu en läserska —
ni kan ju ej med läsare, är det ej så?» Hon smålogs då hon
gjorde mig denna fråga.
«Förlåt mig», blef mitt svar, «jag bär djup vördnad för läsare,
men jag kan ej tåla hycklare — låtom oss väl skilja dessa begge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
