Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och in i hennes lustgård. Men inte var meningen att stjäla heller.
Men så sade vi: vi skola märka efter oss, så att käringen ser att
här ha varit främmande. Och så klef både en och annan upp i
trädeua och plockade ner äplen och lade i en stor hög — och
visst var det väl någon som smakade på — det forstås, men inte
ville vi stjäla; jag säger vi, för si, vi voro fllla lika skyldiga.
Emellertid så skällde en hund och vi sprungo vår väg och
skyndade åt hvar sitt håll, för si samvetet var inte rent, kan lyftnanten
förstå. Men inte visste vi att Andreas, dä han skulle ur trädet,
vrickade sin fot och sålunda blef qvar, så att de fingo tag i
honom. Nu så fick det elaka stycket något att komma med för
att hämnas på Andreases mor och hon for till länsman och så
togo de Andreas fast.
’Herre Gud! det var ömkligt, och vi lade råd om vi inte alla
skulle gå fram vid tinget och säga: vi äro alla lika skyldiga
—-men då hade vi blifvit tjufvar allihop för den der äplehögen.
Dessutom så talade vi vid Andreas och han sade: låt bli! det
gagnar inte mig, utan jag tar på mig alltihop. Emellertid så
gingo vi till käringen och ville lösa Andreas och betala äplena
tio gånger om, men si det ville hon inte höra, utan svor och
förbannade sig på att hon skulle hellre gå ifrån gård och grund
än att släppa trollpackans pojke denna gången. Hon var riktigt
glad, otäckelset, åt att få’göra den stackars pojken olycklig. Det
var inte värdt.
’Så ville vi betala vid rätten, men si det var urbota, för si
det var tjufnad ute på marken, och så blef Andreas dömd till
vatten och bröd.
’Hän skulle sett honom inför domstolen huru han såg lugn
ut, men visst sågs det att dét grep honom om hjertat; men då
lagmafinen sade: det ser ut som om du ej varit ensam, så sade
Andreas: jo, jag var alldeles ensam, ingen var med mig — det
sade han för att vi skulle gå fria. Och så fick han sitt straff,
vet herrn — det der kommer att stå oss andra dyrt på den
yttersta dagen; men visst skall snålkäringen stå bredvid och få sin
dom, hon också. — Ja, men det giek väl an; men så kom
Söndagen, och då, herre, då — ja, jag glömmer aldrig den dagen —
då stod han på pallen inför hela socknen, och si, det allravärsta,
hans fästmö var i kyrkan, ty hon tänkte aldrig på att några äplen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
