Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle bli så dyra, att en menniskas bela lefnad skalle förstöras;
och då hon fick se Andreas på pliktpallen, dånade hon och bars
nt ur kyrkan. Och så fick han aflösning. Men inte begriper jag
om det kan vara rätt; ty en tjuf är ju aldrig sluten ur kyrkans
gemenskap och behöfver väl inte upptagas i ett samfund, som
aldrig uteslutit honom, för si om han begär nattvarden så får han,
och dessutom så predikas det i sjelfva häktelset, så att inte
begriper jag hvad den der högtiden skall tjena. Yet lyftnantenP’
«Jag kunde i detta fall icke upplysa någonting», tillade kaptenen.
’Sedan*, fortfor min skjutsbonde, ’sedan var det slut med
flickan, hon fick sådan blodhosta, att hon strök med på samma våren,
och Andreases mor dog också af sorg och elände. Men, må tro,
då var snålkäringen deruppe litet glad i sin själ och tyckte att*
hon ställt väl till. — Vi alla tyckte att det var synd om Andreas,
som lidit oskyldigt och ensam för allas vår dårskap och dumhet,
och derför blef han väl upptagen af alla och vi ville ha honom
med oss, men Andreas var mörk i hågen och ville inte vara med.
Då sade jag en dag: käre Andreas, kom med oss, vi veta ju alla
att du inte är elak eller en tjuf, fastän lagmannen var tvungen
att döma dig så efter lagens bokstaf. Men då sade Andreas: låt
mig vara; då jag stod på pallen och Märta skrek till och
dånade, så tänkte jag: nu är det slut med hela leken — och nu
blir jag en stortjuf i alla mina dagar, så har man ställt till med mig.
— Det var ju fasligt, men si Andreas menade på att han inte
hade att lefva för, för si det skulle, om han blef hundra år
gammal, stå i prestbeskedet att han var en tjuf, en oärlig menniska —
ja — och då, menade Andreas, kunde han lika väl vara oärlig
som ärlig. Jag bad honom så vackert och sade: det der glöms
bort, Andreas; men han sade: det får aldrig glömmas, då det
skall stå i mitt besked, om jag också blef så gammal som
Methu-salem — sådant blir aldrig förlåtet, och, tillade han och skar
tänderna, då de aldrig vilja förlåta mig mitt fel eller brott, så
behöfver jag inte vara rädd om de ställa mig dit några gånger
till, sade Andreas. Herre Gud! så faslig menniskan ändå är —
och ser lyftnanten, sedan dess, så stals der litet emellan hos den
der gumman så länge hon lefde — och alla visste ock att det
var Andreas, men si nu var han för slug och så fick de lof att
släppa ut honom, fastän han ofta var fast — och nu är Andreas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
