Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges författning och förvaltning - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Sveriges författning och förvaltning.
342
signera, d. v. s. underskrifva konungens
beslut, och ingen kunglig skrifvelse får åtlydas,
som ej är vederbörligen kontrasignerad. Den
som sålunda vägrat sin kontrasignation,
nedlägger med detsamma sitt ämbete, hvilket han
icke må återtaga, förrän riksdagen pröfvat
och gillat hans förhållande. Då konungen fritt
utnämner och afskedar sina statsråd, kan. man
naturligtvis tänka sig, att han för att
genomföra ett beslut stridande mot regeringsformen
skaffar sig ett annat statsråd, som är villigt
att kontrasignera, men detta torde ej blifva
så lätt, ty genom sin kontrasignation ådrager
sig statsrådet rättsligt ansvar för det olagliga
beslutet och blir därför åtaladt och dömdt, om
den härför inrättade domstolen finner beslutet
verkligen strida mot regeringsformen. Ty
endast konungen är oansvarig för sina
handlingar, men statsråden äro däremot ansvar
underkastade för sina. Denna ansvarighet är så
ordnad, att hvarje riksdag utser ett
konstitutionsutskott, hvilket bl. a. har att genomgå de
i statsrådet förda protokollen för att tillse, att
statsråden iakttagit rikets sannskyldiga nytta
och sin plikt att icke tillstyrka något som
strider emot gällande lag. Finner därvid
utskottet, att någon statsrådsledamot
uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller
allmän lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse
däraf, eller underlåtit att göra föreställningar
emot sådan öfverträdelse, eller den vållat och
befrämjat genom uppsåtligt fördöljande af
någon upplysning eller underlåtit att vägra sin
kontrasignation å beslut som strida mot
regeringsformen, då är det utskottets ovillkorliga
skyldighet att ställa ett sådant statsråd under
laga åtal. Domstolen, som i detta fall skall
döma, kallas riksrätt och bildas för tillfället
samt består af presidenten i Svea hofrätt
såsom ordförande, af presidenterna i rikets öfriga
kollegier, de fyra äldsta justitieråden, högste
befälhafvaren öfver trupperna i Stockholm,
högste befälhafvaren öfver den i Stockholm
förlagda flottan m. fl. högre ämbetsmän.
Domen fälles efter en särskild »ansvarighetslag».
Dock har, om statsrådet finnes skyldigt och
blir dömdt, konungen rätt att benåda den
dömde, dock kan denna benådningsrätt icke
sträcka sig så långt, att han återinsättes i rikets
tjänst, om han af riksrätten dömts ifrån
tjänsten. Då nu detta straff, att mista tjänsten,
är det, som ansvarighetslagen i de flesta fall
ålägger, så följer däraf, att konungens
benådningsrätt icke har så stor betydelse i detta
fall. — Emellertid kan ett statsråd äfven i
annan ordning ådraga sig straff för sina
åtgöranden. Det är nämligen stadgadt, att om
konstitutionsutskottet vid granskningen af
statsrådsprotokollen finner, att någon
statsrådets ledamot uti sina rådslag icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta eller att någon före-
dragande icke med oväld, nit, skicklighet och
drift sitt förtroendeämbete utöfvat, så äger
utskottet att tillkännagifva detta för riksdagen,
hvilken, om den finner rikets väl det kräfva,
kan hos konungen skriftligen anmäla sin
önskan, att han ville ifrån ämbetet skilja den,
mot hvilken anmärkning blifvit gjord. Både
utskottet och riksdagen äger i detta fall en
större frihet att pröfva än i det fall att ett
verkligt lagbrott är begånget — ty då skall
ovillkorligen åtal väckas direkt af utskottet.
Men i det senare fallet synes meningen vara,
att utskottet först då skall tillkännagifva saken
för riksdagen, när statsrådet genom en serie
handlingar eller eljest på ett mycket påtagligt
sätt ådagalagt sin oduglighet. Utskottet har
icke att föreslå något riksdagens uttalande
utan blott att anmäla förhållandet, och
riksdagen kan mycket väl låta vid en sådan
anmälan bero, och först då uttala sin önskan
till konungen om vederbörandes afskedande,
om den pröfvar rikets väl det kräfva.
Emellertid är konungen icke förpliktad att
efterkomma denna önskan; han fäster därå det
afseende som han själf vill.
Från regeln att hvarje regeringsärende skall
föredragas i statsrådet finnas, såsom vi redan
sett, två undantag: ministeriella mål och
kommandomål, hvilka behandlas på annat sätt.
Då nu konstitutionsutskottet granskar endast
statsrådsprotokollen, så följer däraf att i regel
protokoll, som förts vid nyssnämnda måls
behandling, icke äro underkastade dess
granskning. Dock äger utskottet rätt att äfven
infordra protokoll i dessa mål, nämligen rörande
någon viss, bestämd och af utskottet angifven
sak, och det kan med anledning af denna
granskning vidtaga samma åtgärder som vid
den vanliga protokollsgranskningen.
Sedan konungen fattat sitt beslut och detta
kontrasignerats, har vederbörande
departementschef att vaka of ver beslutets verkställande.
Härvid, liksom vid frågans förberedande,
biträdes han af sitt departement och de under
detta lydande ämbetsverk.
Konungamaktens omfång. Då man under
trycket af ett missbrukadt envälde under
1700-talet började undersöka hur den statsordning
borde vara beskaffad, som kunde värna den
enskildes rätt och frihet utan att undergräfva
statens enhet och makt, framställdes i
Frankrike den läran, att i staten borde finnas trenne
af hvarandra fullt oberoende myndigheter,
som icke fingo ingripa på hvarandras
maktgebit, nämligen en beslutande makt (riksdag),
en verkställande makt (regering) och en
dömande makt (domstolar). Efter detta schema
äro många nyare författningar utarbetade; så
återfinna vi det t. ex. som grundvalen i både
Norges och Danmarks författningar. Då vår
författning uppvuxit på fullt nationell grund,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
