Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges författning och förvaltning - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Sveriges författning och förvaltning.
344
niöta vi icke heller i den något uttryck af
dessa teorier. Konungamakten är sålunda hos
oss icke fullt skild från den beslutande och
den dömande makten: lag stiftas af konung
och riksdag gemensamt, konungen har
domsrätt o. s. v. Däremot har riksdagen ensamt
beskattningsrätt och konungen äger att »allena
styra riket», det vill säga han utöfvar
regeringsmakten med den begränsning i olika fall
som regeringsformen stadgar.
a) Konungens styrelsemakt med afseende på
utländska förhållanden.
På detta område är konungamakten mycket
stor. Konungen häri icke blott att själf
bestämma det sätt, hvarpå diplomatiska ärenden
skola beredas och hapadhafvas, utan han äger
ock rätt att ingå förbund och aftal med andra
makter, att börja krig och sluta fred. En
inskränkning af vikt ligger däri, att han icke
på sådant sätt äger att förbinda sig till något,
som han enligt vår grundlag icke är
berättigad -att utföra. Konungen kan sålunda ej
genom ett fördrag med en främmande stat göra
denna eller dess undersåtar medgifvanden, som
skulle förändra svensk lag eller af riksdagen
bestämda tullar: han kan väl inleda
förhandlingar i denna riktning, men först om
riksdagen ger sitt samtycke därtill, kunna de få
någon verkan. Icke heller kan konungen
upptaga lån i utlandet. Om konungen vill börja
krig, skall han sammankalla ett s. la.
utomordentligt statsråd, bestående af alla svenska statsråd
samt de i Stockholm varande norska
statsrådsledamöterna, samt där framställa ej blott de
skäl och omständigheter, som böra komma i
betraktande, utan äfven fullständiga berättelser
om de båda rikenas ställning i afseende på
finanser, försvarsanstalter m. m., samt den i
Kristiania varande norska regeringens
betänkande. Statsråden skola därpå hvar för sig
yttra sin mening, men konungen ensam
beslutar i saken. Dock är att märka, att konungen
icke kan pålägga de skatter, som för kriget
erfordras, utan därför behöfver han riksdagens
samtycke. Väl finnes till hans förfogande ett
af riksdagen hvarje år gifvet kreditiv för krigs
-behof, men detta får ej lyftas förr än
riksdagskallelse utfärdats. Därtill kommer att
Norges trupper icke utan dess stortings
samtycke få användas till anfallskrig. Dessa
garantier mot en krigsförklaring kunna dock
knappt sägas vara synnerligen starka, ty är
krig förklaradt, lärer nog riksdagen med eller
mot sin vilja få lof att anslå de medel, som
landets försvar kräfver.
b) Konungens styrelsemakt med afseende på
den inre förvaltningen.
Konungen är förvaltningens högste chef och
äger att »allena styra riket», men härvid
biträdes han af sina ämbetsmän. Alla dessa äro
sålunda hans tjänare, hvilkas myndighet ut-
går från honörn. Han äger därför rätt att
tillsätta dem, ehuru han ifråga om lägre sysslor
lämnat denna rätt åt vissa ämbetsverk; han
äger vidare att föreskrifva de
kompetensvillkor, som erfordras för att erhålla en tjänst,
att utfärda instruktioner för dem, att
kontrollera deras verksamhet o. s. v. Däremot har
i regel icke Sveriges konung såsom regenterna
i de flesta andra länder rätt att afsätta äm
betsmän eller att mot deras vilja förflytta
dem från en ort eller från ett ämbete till annat.
Endast genom laga dom kan svensk ämbets
man afskedas. Härifrån gör dock
regeringsformen ett undantag i fråga orn s. k.
förtroendeämbetsmän, hvilka konungen kan entlediga
»när han prof var rikets tjänst det fordra».
Till denna grupp höra statsråd, presidenter,
generaler, amiraler, generaldirektörer,
lands-höfdingar, öfverstar; i allmänhet alla militära
och civila chefer samt diplomatiska
ämbetsmän. — I fråga om tillsättningen af
ämbetsmän har konungen dock att rätta sig efter 28
§ reg.-form, som föreskrifver, att han vid alla
utnämningar skall fästa afseende på de
sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras
börd. Då konungen ensam har att leda
förvaltningen, kan han äfven upprätta nya
ämbetsverk eller omdana gamla, dock med den
inskränkningen, att han måste erhålla
riksdagens medgifvande till de penningeutgifter,
som kunna härför erfordras. Hur förvaltningen
för öfrigt är ordnad skall längre fram
meddelas.
c) Konungens lagstiftande makt.
Konung och riksdag gemensamt stifta lag:
båda ha rätt att föreslå lagar och utan den
enes samtycke blir den andres beslut icke lag.
Konungen säges därför hafva veto mot
riksdagen, d. v. s. rätt att förkasta dess
lagförslag; i själfva verket kan man äfven säga att
riksdagen har veto mot konungen. Detta
gäller i fråga om grundlagar samt allmän civil,
kriminal, kommunal och kyrkolag. Men
dessutom finnes en annan gren af lagstiftningen,
som konungen ensam utöfvar. Den kallas
ekonomisk och administrativ lag, d. v. s.
författningar om rikets allmänna hushållning samt
grunderna för allmänna inrättningar af alla
slag. Att noga angifva hvilka ärenden höra
hit, låter sig dock ej göra. I sådana frågor
har riksdagen rätt att inkomma till konungen
med petitioner, å hvilka han fäster det
afseende han för godt finner.
d) Konungens dömande makt.
Sedan gamla tider var konungen Sveriges
högste domare. Med tiden kom denna högsta
domsrätt att utöfvas af riksrådet, och när detta
afskaffades 1789, inrättades högsta domstolen.
som i konungens namn utöfvar hans domsrätt,
Dock kan konungen deltaga i domstolens
förhandlingar och beslut, men har därvid blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
