Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östgötar i Stockholm under gångna tider. Af Fil. Doktor Kjell Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
över gården med lekande barn. Med sin drastiska bildglädje var han en realismens
föregångare, och hans viston har en återklang i alla tiders för poesi känsliga sinnen.
Som glädjespridare var han en Bellmans like och efterträdare, och han kunde ej undgå
att råka ut för höga vederbörandes vrede för allt gäckeri han drev med sin samtid
och även med förnämt religiösa personer, allt naturligtvis för att glädja andra. Men
han hade förtroendet att väljas till riksdagsman av Stockholms präster. Han hade en
framstående plats i Stockholms dåtida vittra umgängesliv, där hans kvickhet och
skalk-aktighet kom till sin rätt. Lustiga dikter kunde han strö omkring sig, fina tal kunde
han hålla vid bålen. Han var med i Bellmanssällskapet, Gröna rutan och sist i
Aga-nippiska sällskapet, framför allt var han P. B:s ordensskald under många år. "Ehuru
Dahlgren älskade glada samqväm var han i sällskapslivet icke mångordig, snarare vad
man kallar torrolig. Den långa, magra, framåtlutande gestalten hade i hela sitt väsende
något tafatt och otympligt, hvilket gaf ett ännu mera löjligt uttryck åt de infall, dem han
strödde omkring sig, samt de sprittande qväden, dem han alltid uppläste med det
djupaste allvar.–-Han författade med utomordentlig lätthet. Man såg honom ofta
vid muntra tillställningar, mitt bland tillrustningar, sorl och prat, nedskrifva verser,
erforderliga för tillfället, ocli dessa ögonblickets skapelser voro icke sällan de, som
under solhöjden af hans poetiska lif mest blixtrade af qvickhet!" Han fick så mycket om
sig, prästerlig tjänst, betungande nog, bekymmer för andra, släktingar och vänner,
livet i dessa föreningar och övrigt sällskapsliv. Han splittrades, och mycket av just
detta hastigt framalstrade förlorade sitt innehåll. Han var själv den förste att se detta,
andra förmente det senare. Under de sista åren hade Dahlgren ett martyrium. Under
1820-talet hade han avlägsnat en ärtstor utväxt på sin kropp utgående från ett
födelsemärke och därav uppstod ett sår som ej ville läkas och under åren spred sig inåt
i kroppen. Han fick veta att det var kräfta. Han vårdade sitt otäcka sår själv. Ingen
visste av att det fanns, han spelade rollen av frisk. Hans arbete på dagen blev svårt
med detta hemliga sår, och nattsömnen var dålig. All rörelse var honom pinsam till
slut. Han dog den 2 maj 1844, och änkan fick sitt nådår. Han lyckades leva så länge,
att detta underhåll för makan blev en verklighet.
Som skald var han ej imponerande, men det han gav var något som gav arv åt
kommande tid. Han var nationell så tillvida att han anslog de strängar som svenskarna
förstå. Som skämtare var han mera en rolighetsminister än en djupare humorist, och
inte alltid valde han väl föremålet för sitt begabberi, men han var kvick och lekfull,
en gäckande skalk, "den svenska litteraturens krukhoppa, men även dess västanvind."
"Våren är kommen. På sina kransar
Ängarna binda. Himlen är blå.
Pilträden bära guldgula fransar.
Tuvorna vagga ljusalfer små".
Den sången ha vi ofta hört. Den kommer alltid att sjungas, påminnande oss om Carl
Fredrik Dahlgren och von Kapfelman.
Flisby och Solberga, de där socknarna nära Nässjö stad och stationssamhälle i Södra
Wedbo kontrakt höra till Linköpings stift, visserligen det sista pastoratet i stiftets
indelning, och ett högt beläget pastorat. I Flisby på Knutstorps gård föddes 1794 Johan
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
