Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Östgötar i Stockholm under gångna tider. Af Fil. Doktor Kjell Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blad. Han skötte här sin musikskola till 1868 och komponerade. Från 1864 till sin död
1878 tillbragte han sitt liv på egendomen Lövingsborg nära Linköping. Där bodde också
hans svärson Urban von Feilitzen (Robinson), och hemlivet där skall ha varit
underbart: intelligens, litteratur och musik och ständiga gäster.
Lindblad har komponerat operan "Frondörerna", symfonier, kammarmusik,
pianostycken, körcyklar ("Drömmarne", "Om vinterkväll"), körverk ("Över skogen, över sjön")
m. fi. och massor av populära solosånger, vilka Jenny Lind bidrog till att göra
populära. De sjungas än i dag. Han förmådde till dessa göra vackra melodier och ett
egenartat ooh sinnrikt ackompanjemang som smidigt följer texten. Han gjorde den enkla
visan i folkton älskad, det behagfullas skönhet, kärleken, naturen och folklivet besjöng
han. Hans musik är svenskt nationell. Han satte musik oftast till sina egna dikter
och lyckades i dessa fall bäst. Hans form var klassisk, släkt till Beethovens musik,
men ej någon härmning. I denna form kunde det romantiska innehållet formas till
något betagande. I en sådan sång som "Sotargossen", som är som en liten operett, är
han en föregångare till Gunnar Wennerberg, som i sina "Gluntar" tagit upp detta
manér. Lindblad kommer första gången in i Malla Silfverstolpes salong. "Han var 22
år, genast då ban inträdde genom salsdörren till förmaket fäste hans utseende Mallas
uppmärksamhet. Lång, smärt, med yvigt rikt ljusbrunt hår såg ban i Mallas tycke
särdeles intressant ooh originell ut. Utan att vara vackert föreföll detta anlete, denna
gestalt henne så uttrycksfullt och genialiskt behaglig, den svarta fracken klädde honom
så väl, håret, på sned kammat, var ej likt någon annans." Han var en imponerande
personlighet, varmhjärtad och genialisk, känslofull och brinnande, lättrörd och
gladlynt, stilla ooh passionerad och i alla växlingar av stämningar och intryck var lian
svensk och i allt sig själv. Han hade kanske ett något självsvåldigt sätt ibland, men
alla förlät honom, ty det var hans sätt.
Musikaliska Akademien gav honom sin stora guldmedalj ooh lät 1882 slå en
skådepenning över honom. Han var en framstående brevskrivare och han korresponderade
med sin samtids främsta kulturpersonligheter ej blott inom musikens värld.
Lars Wikblad (f. 1730 d. 1809) var prost och kyrkoherde i Kettilstad. Hans son
Herman Wikblad (f. 1775 d. 1828) var rådman i Linköping, där hans son Lars Herman
Wikblad var födcl 1806. Han tog hovrättsexamen i Uppsala 1828 och började som
brottmålsnotarie vid Stockholms kämnersrätt 1837, notarie vid Stockholms rådhusrätts
avdelning för tullmål från 1839 till sin död. Han blev stadsnotarie 1844, stadsaktuarie
1873 och sekreterare vid Stockholms gubbhusdirektion. Han dog i Stockholm 1883. Han
var mycket musikalisk, både god kännare av musik och aktiv utövare av tonkonsten
som medlem av Mazérska kvartetten. Han var samvetsgrann, redbar och välvillig i
tjänsten och det enskilda umgänget. Vidare säges han ha varit intresserad av litteraturen
såväl vetenskaplig som skönlitteratur och konst. Dessutom hade han ett ovanligt gott
minne. Hans son var Sven Herman Wikblad (f. 1841 d. 1904) som blev president i
Kammarkollegium. Han var också statsråd en tid. Liksom sin far var han intresserad
av musik och ledamot av Musikaliska Akademiens förvaltningsutskott. Släkten Wikblad
fortlever. En broder till L. H. Wikblad, Lars Gideon Wikblad, var med om stiftandet
1839 av ordenssällskapet Vikningskommissionen i Linköping och dess stormästare var
ban till sin död 1861.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
