Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkes natur. Av Erik Rönnby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der i sin väg, bakom vilka grus och stenar
ha lagt sig i en hög, som har blivit förlängd
i sydlig riktning. Dylika moränkullar finnas
mångenstädes i västra delen av slätten, i
Viby, Edsberg och Hackvad. De kallas av
geologerna drumlins.
De stora flyttblocken, såsom det höga
blocket vid landsvägen något väster om
Lännäs kyrka, Ulvgrytstenarna i Täby,
"Hollands kyrka" i Toften, Edesten i Teen m. fi.,
härstamma också från isens
avsmältnings-tid. Antingen ha de trillat till marken direkt
från isen eller också kan det tänkas, att de
ha varit fastfrusna i ett isberg, som har
simmat ut på det hav, vilket låg över slätten
vid den tiden, och hamnat på havsbottnen,
när isberget stjälpt eller smält ner.
Allt det material, som fanns fastfruset
inne i isen eller ovanpå den, föll vid
avsmält-ningen till marken och kom då att övertäcka
denna som ett täcke. Detta bör rimligtvis ha
täckt över marken i dess helhet, men har
senare på flera ställen blivit överlagrat av
havsavlagringar, sötvattensavsättningar eller
mossmarksbildningar. Trots detta utgör dock
moräntäcket fortfarande marktäckning i den
övervägande delen av landskapet. Där
moränen är odlad kallas den örjord eller
biandjord.
Under inlandsisens avsmältningstid
uppstod mycket smältvatten. Detta samlades
under isen, sedan det trängt ned genom
sprickorna, i stora vattendrag, isälvar, som
utmynnade vid isens kant. Utanför
mynningen hopade sig sten, grus och siam i en
hög, och eftersom iskanten flyttades norrut,
förlängdes denna hög i samma riktning,
varvid det uppstod en grusås. Man kallar sådana
bildningar för glacifluviala avlagringar eller
med ett vanligare uttryck rullstensåsar.
Dessa äro således alltid utdragna i riktningen
norr-söder och bestå bl. a. av avrundade
gruskorn och stenar, rullstenar. På
Närkesslätten finnas flera sådana. På grund av att
de förr i tiden voro mera torra och
lättbefarna än den omgivande sanka
slättmarken, lågo byarna och kyrkorna ofta på dem,
liksom vägarna i allmänhet följde dem långa
sträckor. De viktigaste äro från väster
räknat följande.
En ås går från Laxå norrut något väster
om järnvägen upp mot näset mellan Toften
och Testen. En annan börjar i de stora
sandfälten norr om Östra Laxsjön och följer
sedan Stavån på dess västra sida norrut upp
till Skagershults kyrka. En väg går på åsens
krön hela denna sträcka.
En kraftigt utvecklad ås uppträder nere
vid Snavlunda kyrka, kommer ut på slätten
vid Vretstorps station, viker av till och följer
Vibysjöns västra strand, slingrar sig upp till
Edsbergs kyrka och vidare till Edsbergs
Sanna, går ned till Svartån vid Kälkesta,
hoppar över denna och fortsätter väster om
den till Hidinge gamla kyrka. Sedan göms
den under andra bildningar men träder i
dagen igen i vägskälet nedanför Garphyttan.
Vägen från Snavlunda norrut genom
Vrets-torp och vidare till Edsbergs Sanna följer
dess krön.
Nästa ås börjar nere vid stambanan vid
Fälle, går i nästan rak riktning till Hardemo
kyrka, fortsätter därefter slingrande och
som en rad av skilda backar upp till
Kräk-linge kyrka, tar från Eketorp ett stort steg
åt öster och går vidare norrut med
landsvägen på sin rygg till Vintrosa Sanna och
drar över Rumboslätten upp mot
Irvings-holm, där den försvinner.
Närkes största ås är Hallsbergsåsen. Den
kommer fram ur skogen nere vid Tomta och
går sedan underligt nog åt nordost längs
järnvägen till Norrby, där den böjer av åt
norr. Över Kumla och Mosas drar den upp
till Adolfsberg, där den blir en hel kilometer
bred. I fortsättningen därifrån delar den upp
sig och går med sin huvuddel över Karlslund
genom Eker upp till Kils kyrka, böjer av
något åt öster och följer Kilsbergens fot upp
till Dyltaån, varefter den klättrar upp i
bergen. Den andra grenen går genom Örebro och
Hovsta upp mot Ervalla kyrka.
Närmaste ås österut är den som från
Påls-boda kommer ut på slätten i Tarsta i
Sköllersta. Denna sockens kyrka ligger på den
och därifrån fortsätter den med några
enstaka kullar mellan de utdikade
Kvismar-sjöarna till Norrbyås kyrka, går genom St.
Mellösa och övertvärar Hjälmaren på Essön,
kommer fram till Skävesund och kilar förbi
Glanshammars kyrka upp på Käglan.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
