Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkes natur. Av Erik Rönnby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skilja tydliga årsvarv i denna ishavslera.
varför den också kallas varvig lera. Sådan
finns i Närke, men den är oftast övertäckt
av senare leravsättningar. Dessa senare
postglaciala leror bilda mestadels markytan i de
odlade delarna av slätten.
Några hundra år efter det isen släppt sitt
grepp om Närke, hade landet höjt sig så
mycket, att Östersjön avstängdes från havet
i väster och blev en insjö. Denna hade sött
vatten, och första beviset härför
förebringades av förre rektorn vid Kävesta
folkhögskola, J. V. Jonsson, som hittade en
söt-vattenssnäcka, Ancylus fluviatilis, i
sandav-lagringar vid Latorp år 1908. Enär landet vid
Östersjöns nuvarande avlopp låg mycket
högre än nu, hade Ancylussjön sitt utflöde
över bergribban vid Degerfors. Detta avlopp
kallas, som vi veta, Svea älv, och efterhand
som landet höjde sig allt högre utbildades
vattenfall, som när de voro som högst hade
en fallhöjd av ca 25 meter. Passhöjderna för
dessa Sveafall ligga nu 105 meter över havet.
Landhöjningen gick ganska raskt, fortare än
i våra dagar, men det dröjde i alla fall till
år 2000 f. Kr., innan havet dragit sig bort
så långt, att Hjälmaren avsnört sig och blivit
en insjö. Under denna landhöjningsperiod
utbildades strandlinjer på flera olika höjder,
allteftersom havet sjönk, på sådana
sluttningar, som var särskilt utsatta för vågornas
nötning. På andra ställen renspolades
stränderna av vågor och strömmar, så att
klapperstensvallar och "stentorg" uppstodo.
Den klimatförbättring, som medförde
inlandsisens avsmältning, fortsatte även efter
isens och ishavets försvinnande, så att
klimatet småningom blev varmare. Detta
betydde en upptorkning av det sumpiga
landskapet och en invandring av mera
värme-krävande växter. Tallskogen minskade i
omfång och ekblandskogar fingo stor
utbredning. Klimatet var en lång tid varmare än
i nutiden och det torra klimatet medförde,
att Hjälmaren tidvis minskade så i storlek,
att dess avlopp sinade. Ekskogarna
vandrade ut på de tidigare mossarna och på
Hjälmarens torrlagda stränder.
Men omkring 500 år före Kristus
försämrades klimatet igen, det blev fuktigare och
svalare. Vattenmängden i sjöar och mossar
ökade, stora områden med ekskogar
försum-pades och skogen dog. Stubbar efter ekarna
hittar man i våra dagar i de djupare lagren
i torvmossarna. Granen och björken trängde
undan ek, alm och lind m. fi. ädla lövträd,
som ha kunnat hålla sig kvar endast på
skyddade ställen, såsom i närheten av de större
sjöarna, där kölden aldrig når sin kulmen.
Närkesslätten sluttar i stort sett från
väster mot öster. Sålunda ligger sjön Teen
i västra kanten 65 meter och Hjälmaren i
östra 22 meter över havet. Mellan dessa två
höjdsiffror varierar terrängen inom hela
slättområdet.
På det sluttande plan, som Närkesslätten
utgör, bilda rullstensåsarna, som höja sig
ända till 20 meter över omgivande marker,
och den upp mot deras sidor lagrade
postglaciala leran avsevärda hinder för
nederbördens fria avrinning. Slätten blir uppdelad
i nord-sydliga flacka sänkor, där
avrinningsvattnet bildar sankmarker eller sjöar, innan
det bryter igenom åsarna på sin väg österut.
Ej nog härmed, även moränen är i allmänhet
avlagrad i nord-sydliga höjdsträckningar,
vilka dock ha mindre höjd än
rullstensåsarna. De äro ej heller så sammanhängande som
dessa men bilda ändå hinder för
avrinningsvattnet. I de mellan åsarna och
moränhöjderna befintliga sänkorna eller skålarna finnas
alltså goda möjligheter för bildandet av sjöar
eller vattendränkta marker. Sjöarna på
slätten äro alla uppdämda och ha nord-sydlig
utsträckning. De äro Teen, Logsjön,
Velandasjön, Vibysjön, Tysslingen och Lången.
Utdikade äro Skarbysjön, Mosjön samt Östra
och Västra Kvismaren. Dessutom finnas
stora mossmarker och kärrområden. Störst
är Skagershultsmossen på ca 2.800 hektar.
Flera av sankmarkerna ha ursprungligen
varit sjöar, som utfyllts genom igenväxning
och sedimentavsättning.
Närkesslätten är således ej jämn och plan
utan ganska starkt vågig, jämnast i östra
delen och vågigast i västra. Den största plana
ytan torde finnas i Kvismardalen, där på
1870-talet enligt den geologiska
beskrivningen fanns en areal av ca 6.600 hektar med
en höjdvariation av endast omkring en halv
meter. Numera har genom sättningar i
marken uppstått variationer på en meter eller
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
