Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Närkes natur. Av Erik Rönnby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jorden intar 21, sandjorden 17 och mulljorden
30 % av åkerarealen.
Under de 6.000 år efter istiden, då
Närkesslätten varit täckt av ett hav, som ibland har
haft salt vatten och ibland sött, har
havs-avlagringar av olika sammansättning
tillkommit. Då bildades alltså under olika tider
och med olika kemisk sammansättning de i
sänkorna mellan morän- och
rullstenshöjderna liggande lerfälten. I de djupast liggande
delarna är leran ofta överlagrad dels av
torvmossbildningar, som uppkommit i
igenväxande grunda slättsjöar, dels av humusrik
dyjord, vilken bildats i sådana trakter, som
regelbundet översvämmats vid
högvattenstånd i sjöar och åar. Vid Svartån i närheten
av Tysslingen ha 4 meter tjocka lager av
dylik jord uppmätts. Obrutna, flata lerslätter
finnas t. ex. mellan Kumla och Hallsberg, i
Täby och omgivande socknar söder om
Örebro och i Kil norr om Tysslingen,
dyjordsområden i Kvismardalen, vid Skarbysjön, i
Hidinge—Spånga och Granhammar m. fi.
platser.
Sandjordar förekomma i Skagershult,
Asker och Kil. Finsands- eller mojordar
förekomma även på slätten, dock mest i dess
utkanter, såsom inom Viby, Hardemo,
Hallsbergs, Sköllersta, Askers, Kils och Hidinge
socknar. Den varviga ishavsleran är
mestadels överlagrad av postglaciala leror. Invid
sjöar och vattendrag, såsom norr om
Hjälmaren, söder om Tysslingen, väster och öster
om Väringen, invid Svartån, Täljeån och
Arbogaån finnas stora arealer, där leran
utgöres av svämlera eller gyttjelera.
Utom gyttjelera förekomma i stor
utsträckning andra organogena jordarter, d. v.
s. mull- och torvjordar. Dessa torde på
slätten uppta minst 20 % av arealen. De ha i
stor omfattning utdikats och torrlagts och
på så sätt vunnits för odling. Där
mäktigheten hos det organogena lagret är ringa
eller endast 2 à 3 dm, övergår mull- och
torvjorden allteftersom förmultningen
framskrider till fastmarksjord, och mull- och
torvjordarnas procentuella del i den totala
åkerarealen blir med tiden därför allt mindre
och mindre.
Där marken i ett utdikat område består
av gyttjelera, har det visat sig, att det efter
torrläggningen på en till tre meters djup
under jordytan bildas sprickor på några
millimeters till två à tre centimeters bredd.
Dessa sprickor äro permanenta, och marken
där de uppträda behöver alltså ej dräneras.
På Mosjöbottnen ha dylika jordar odlats i
ett trettiotal år utan att sprickorna gå ihop.
Här finnas över 1.000 hektar sådan
själv-dränerande mark. Bland andra platser med
dylik jord nämna Ekström och Flodkvist ett
invallat område tillhörande Ervalla gård vid
Dyltaån, två områden strax öster om Lilla
Seltorpssjön i Axbergs socken, ett område
vid Lillån i Vivalla, Längbro socken, och de
områden norr om Hjälmaren, som torrlagts
genom Hjälmarsänkningen. Vid Götarsvik
är det självdränerande området ca 100 meter
brett, vid Ekeberg 600 meter och vid
Sickel-sjö över 1.000 meter.
Knappast något annat landskap i Sverige
har så mycket som Närke förändrats genom
vattenregleringar och sjösänkningar. Antalet
torrläggningsföretag i Örebro län, varav de
allra flesta från slätten, har under tiden
1840—1940 varit ca 650, bland vilka finnas
både stora, såsom
Hjälmar—Kvismarsänk-ningen m. fi., och små på endast ett par
hektar.
Logsjöarna, en större och en mindre,
sänktes på 1860-talet, varvid en landvinning
gjordes av 60 hektar.
Ett förslag av år 1862 att sänka Tysslingen
utfördes på det sättet, att sjöns vatten
avleddes i en särskild kanal, som utmynnade
nedanför en damm vid Lindbacka, varjämte
en gren av kanalen utmynnade ovanför
dammen — båda grenarna voro försedda med
luckdammar. Meningen var att Tysslingens
vatten vid flodtid skulle utsläppas nedom
Lindbacka damm och vid lågvatten ovan
densamma. Denna anordning för lågvattnet lär
dock endast sällan ha kommit till
användning, därför att vid långvarig torka och
därav följande liten tillgång på vatten i
Tyss-linge kanal, vattenmängden blir så obetydlig,
att någon hjälp för verkens drift vid
Lindbacka ej kan fås därigenom. I företaget
ingick också en del sänknings- och
utvidgningsarbeten i Svartån och förändring av
däm-ningsanordningarna vid Lindbacka. Dessutom
anlades starka jordvallar utefter båda strän-
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
