Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturskyddet i Örebro län. Av Edward Broddeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nypon, tibast, måbär och getapel) samt
däremellan större och mindre, örtrika gläntor,
som slås på hög- eller sensommaren men ej
trampas av betande djur. Denna omväxlande
natur erbjuder lämpliga
häckningsmöjlighe-ter för ett stort antal småfåglar. Så har det
förunnats oss under några av de sista åren
att i dylika marker få lyssna till själva
näktergalens drillar och slag i ljumma vår- och
försommarnätter. — Ja, t. o. m. en så
oväntad, mest i guldgul dräkt prunkande, sydlig,
långväga gäst som sommargyllingen (Oriolus
oriolus L) har under de två sista somrarna
funnit trivsel här och låtit sina kraftiga,
enkla men vackra flöjttoner ljuda i några
bevarade och omhuldade lövängar och
lövlundar. Måtte den granna, skygga fågeln,
som uppnår samma storlek som dess släkting
staren, förskonas från störande
närgångenhet, så att den kan bli ej blott en mer eller
mindre tillfällig sommargäst utan ett nytt,
vackert tillskott till de många flyttfåglar,
som återkomma varje vår och häcka
hos oss!
Efter istidens "fimbulvinter" följde den
’"postglaciala värmetiden". Några
årtusenden efter det kilometertjock landis täckte
Nordeuropa växte hassel och ädla lövträd
ymnigare än någonstädes för närvarande
inom vårt rikes gränser. Det var i sådan
lövskog våra förfäder framför allt slogo sig
ned. Skogen gav dem allt vad de behövde,
villebråd för dem själva och foder för
kreaturen. Framför allt var det askens blad som
skördades — genom hamling. Lind och björk
kommo därnäst. Detta sätt att skaffa
vinterfoder har varit i bruk på vissa håll ända in
i våra dagar, ej blott under år av foderbrist.
På Linnés tid var det vanligt: "Ask är ett
nyttigt träd till Axlar och andra sega
åkerredskap, dessutom ätes löfvet gerna af Fä,
Får och Hästar". Som föda för människorna
och svinen spelade ekens ollon en viktig roll.
Linden lämnade bast till bindgarn m. m.
Viktiga gagnväxter, som gynnades, voro vidare
träd och buskar, som buro användbara
frukter, såsom vildapel, oxel, hassel och hägg.
Utom asken gav särskilt ek och oxel virke
till redskap av flera slag. Sådana träd och
buskar, som ej kunde utnyttjas, rensades
bort, så snart de kommo in i lövskogen, så-
som tall och en — samt gran, när den vid
övergången från brons- till järnåldern i
samband med klimatförsämringen plötsligt
började vidga sitt utbredningsområde allt
hastigare söderut. Granen blev den ädla
ekbland-skogens farligaste medtävlare, men farlig
även för sådana solträd som tall och björk.
Redan stenålderns och bronsålderns
Närkesbönder plöjde små tegar med den fetaste
lövskogsmylla och sådde sin säd under ett
klimat, lika skördedrivande som det nutida
i Skåne, Danmark och Nordtyskland. I och
med att boskapsstocken ökades gav ej
löv-täkten tillräckligt med vinterfoder, utan allt
större gläntor måste genom röjning
upptagas i lövskogen. I dessa gläntor samlades
stenarna till rosen, så att man kunde svänga
lien obehindrat vid den årliga slåttern på den
rika gräs-örtmattan. Så uppkom lövängen.
I allt vidare kretsar omkring byn
förvandlades lövskogen till lövängar. Brukningen var
en samfälld angelägenhet för bysamhället.
Ängarna inhägnades. Boskapen tilläts ej
komma dit utan släpptes på sommarbete allt
längre bort i utmarkerna.
Genom åkerbrukets utveckling
förvandlades allt mer av ängen till åker. Träd fälldes
och betning infördes på andra ställen. Vid
storskiftets genomförande sprängdes
återstående större sammanhängande
lövängsområden, och lövängens förfall påskyndades.
Lövängen är alltså ej orörd natur utan av
människan i viss riktning reglerad. Denna
skötsel måste alltjämt fortgå, om lövängens
karaktär och stil skall kunna bestå. I annat
fall intränger granen, och gläntorna växa
igen. Det blir till slut en mörk gräs- och
ört-fattig, skuggig granskog.
De lövängar och lövskogar, som finnas
kvar i länet, äro belägna mest i
Närkesslättens kalkrika övergång till omgivande
bergstrakter samt kring de värmesamlande
större sjöarna på slätten, framför allt
Hjälmaren och Vättern. I barrskogen uppe i
bergstrakterna kan man ännu stöta på
halv-förkvävda ädla lövträd, rester från
forntidens härlighet. På flera av de högsta
höjderna förekommer t. o. m. små lövängsrester.
När den tunga, kalla luften rinner ner i
sän-korna och samlas där, pressas den lättare,
varmare dit upp. Små gårdar och torp ligga
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
