Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturskyddet i Örebro län. Av Edward Broddeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(C ar ex paniculata). Enligt Sernander är det
"åtskilliga omständigheter, som bestämt
peka på att Hamrarnas vegetation ganska
troget återspeglar den, vilken en gång klädde
stränderna av Litorina-havet, då detta under
den yngre stenåldern intog Hjälmarbäckenet.
Utan överdrift kan Södra Hammaren också
betecknas som den mest karakteristiska
reliktförekomsten vi äga av den postglaciala
värmetidens lövängsvegetation i det inre
Svealand".
Södra Hammaren utgjorde egentligen en
holme intill norra stranden av Hjälmaren
mellan Fröshammars- och Järnäsvikarna,
men genom Hjälmarens sänkning på
1870-och 1880-talen blev den förenad med
fastmarken. Fridlysningen söktes på Sernanders
inrådan av markägaren, vice häradshövding
Herman Behm å Sickelsjö, och beviljades
den 31 juli 1920. Fridlysningen gäller ej blott
lövängsområdet, innefattande 11 hektar, utan
ock en del av därintill gränsande
landvinning, bl. a. för att lämna material till studiet
av lövängsvegetationens utvandring på
densamma. På anslagstavlor vid inhägnaden kan
man läsa, att det är förbjudet att beträda
området "för annan än den, som därtill
erhållit tillstånd av ägaren eller Kungl.
Vetenskapsakademien".
Meningen med fredandet var nämligen i
det här fallet bl. a. den, att tillfälle skulle
beredas för studium av de förändringar, som
komme att äga rum, ifall vegetationen helt
lämnades att sköta sig själv.
Här liksom i fråga om Rockebro-kärret
finns lyckligtvis en avledande betesplats för
växtsamlare. Den strax norrut belägna
Norra Hammaren hyser så gott som
alla det skyddade områdets märkliga
växtarter, framför allt det vackra, ståtliga gräset
Festuca altissima (förr F. silvatica)
skogs-svingel. sällsynt i alla de landskap, där det
förekommer — norrut till Hälsingland — i
skuggrika lundar och ibland i myllrika
granskogar. I Närke anträffat endast på
ytterligare en lokal, i provinsens södra del. Den
växten har kanske mer än någon annan
dragit fördel av fridlysningen. Såsom varande
en typisk skuggväxt har den nu funnit
betingelserna för sin trivsel och
konkurrensmöjlighet idealiska i och med att lövängen
Foto: E. Broddeson
"Hällshytte brud", en praktfull, något
pyramid-formad, klotgran, vid vägen mellan Lekhyttan
och Hällshyttan, Hidinge socken.
alltmer tätnar till en ädellövlund. En annan
växt, som tämligen väl uthärdar den ökade
beskuggningen, är den i vårt län sällsynta,
välluktande myskmadran (Asperula
odo-rata).
Först år 1904 kommo statsmakterna att
taga befattning med naturskyddsfrågor. Då
väckte lektorn i biologi Karl Starbäck i
riksdagen en motion, vari han hävdade, att det
är statsmakternas skyldighet att vidtaga
åtgärder till skydd för vårt lands natur och
naturminnesmärken. Riksdagen begärde hos
Kungl. Maj:t utredning i frågan. Kungl.
Maj:t anbefallde Vetenskapsakademien att
yttra sig. Akademien satte till en kommitté,
som inhämtade förslag från bl. a. alla
domänintendenter och jägmästare. Så kom en
lista till på skyddsvärda marker. Kommittén
sände in den och förordade en del.
År 1907 tillkallade Kungl. Maj:t
justitierådet L. Améen, professor E. Lönnberg och
lektor K. Starbäck att såsom sakkunniga
biträda vid naturskyddsfrågornas
handläggning, och den 4 dec. 1907 avgåvo dessa sitt
betänkande. De sakkunniga valde ut ur
kommitténs lista några kronans marker att av-
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
