Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturskyddet i Örebro län. Av Edward Broddeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättas som nationalparker. De flesta av dessa
kommo med i Kungl, proposition år 1909,
som riksdagen tog utan ändring. Bland dessa
nio första var "ett område av lämplig
omfattning å Kilsbergens sluttning på
Garphytte kronopark", som det hette, i stället för
"högst 20 hektar", som de sakkunniga
skrivit.
Domänintendenten Fr. Baeckström hade i
sin svarsskrivelse till Vetenskapsakademien
föreslagit avsättning av "ett tiotal tunnland"
med lövängsnatur i någon kalkrik sluttning
av Kilsbergen. Överjägmästare Uno Wallmo
stannade vid "cirka 10—20 hektar" sådan
mark.
I sitt remiss-svar framhöll Länsstyrelsen,
att en areal omfattande blott 20 hektar
"vore alltför obetydlig för att det stora syfte,
som afsåges med anläggandet av
nationalparker, skulle kunna vinnas". Visserligen
skulle floran på ett sådant område kunna
bevaras, "men något särskildt djurlif kunde ej
tänkas få sin tillvaro inom så trånga
gränser". Länsstyrelsen föreslog därför, att
området skulle "utvidgas så, att en verklig
nationalpark kunde uppkomma till gagn för
det allmänna och till trefnad för länets
innevånare". Ej blott gynnade, näringsrika,
kalkhaltiga områden utan även bredvid liggande
magra borde för jämförelse medtagas.
Då Lönnberg av Kungl. Maj:t fick i
uppdrag att föreslå definitiva gränser för den
av riksdagen beslutade Garphytte
nationalpark, "bibehölls detta syfte",
säger han.
Einar Lönnberg gjorde upp sitt förslag på
marken den 18 juli 1909 i sällskap med
landshövdingen Th. Nordström och
överjägmästare Wallmo. Vägvisare var säkerligen den
sistnämnde, som bäst kände Garphytte
kronopark och nog redan från början haft i
tankarna det blomsterrika, ljusa, leende
löv-ängsartade området kring Östra gården
Svenshyttan i Hidinge socken och önskade
se det bevarat. Men skulle det bliva en
jämförelsevis stor park, såsom länsstyrelsen
ville, måste mycket medtagas av barrskogen.
Denna var emellertid, som Lönnberg själv
säger, "ej af den beskaffenhet som är (mest)
önskvärd för en nationalpark". Gränsfrågan
löstes — sannolikt mest av praktiska skäl
- Sel, ätt parken kom att omfatta
Östergårdens hela ägovidd med undantag av de
tre hörnen som "av olika skäl" tyvärr
av-skuros. Nationalparkens areal blev ca 109
hektar. Förslaget stadfästes 21 jan. 1910.
I "Sveriges natur" 1910 lämnar Lönnberg
en kort skildring av vegetationen och floran
i parken. Senare har den på uppdrag av
Vetenskapsakademien undersökts tre gånger:
kärlväxtfloran 1925 av fil. d: r Erik Asplund,
mossfloran 1939 av d: r Herman Persson och
fil. lic. Stig Waldheim, samt 1943 av fil. d:r
Lars-Gunnar Romeli, som skulle avgiva
förslag hur parken för framtiden borde skötas.
Parkens högsta delar äro belägna i norr,
där Svensboda- och Eskilstorpsbergen höja
sig över den övriga parken, det senare till
175 m över havet. Södra delen av parken
ligger på en nivå av ungefär 100 m.
Eftersom parken är belägen i själva
förkastningsbranten av Kilsbergen mot slätten, sluttar
den starkt mot öster och sydost, och
berggrunden träder på flera ställen i dagen i
form av klippor och bergknallar.
Berggrunden är gnejs. På ett par ställen
förekommer urkalksten som gångar; trots
den ringa storleken äro de av stor betydelse
för parkens flora.
Största delen av parken är täckt av morän,
vilken i södra delen är näringsrik och
kalk-haltig.
Detta senare område är bevuxet med en
lövängsartad vegetation, där ask och hassel
spela huvudrollen, "Lövängsområdet". Det
sträcker sig utmed landsvägen från östra
gränsen ungefär till Svensbodavägen. I sin
västra del har lövängen övergått till en tät
hassellund, rik på vårblommor. Genom
partiell igenväxning ha numera även åkrarna
och täpporna närmast kring huvudgården
fått tycke av löväng.
Inägorna kring gamla huvudgården känns
ännu nästan på varenda fläck igen efter 1822
års karta, påpekar Romell, om de också
delvis ha grott igen. Kartan ger genast nyckeln
icke endast till de skarpa gränser Lönnberg
och Asplund sågo mellan ängsmark och skog,
utan också till den mjuka, vänliga täckhet,
som ännu dröjer kvar kring den gamla
gårdens husgrunder. Den kommer till stor del
av lövklädda, steniga uddar mellan lång-
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
