Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon aldrig så vitt känt gjort ansatser att
häcka i Närke. Kråkan förekommer här som
överallt blott alltför talrikt. Ett kråksträck
av norrländska och västfinska fåglar går
fram efter norra hjälmarstranden och är ofta
i oktober av imponerande omfattning: i
timmar kan en ändlös, gles men jämn ström
rinna fram i sydvästlig riktning ett stycke
norr om Oset. Skatan, kajan och nötskrikan
äro liksom staren allbekanta kråkfåglar,
mindre känd torde däremot nötkråkan vara.
Kilsbergen ha väl i alla tider varit
hemvist för en stam av denna kajstora,
brunsvarta, egendomligt vitprickiga fågel, men
individantalet var till helt nyligt så litet att
den trevliga uppenbarelsen länge levde helt
obemärkt och praktiskt taget blott var känd
från den vetenskapliga litteraturen, där den
framstående ornitologen brukspatron C. G.
Löwenhjelm omtalar förekomst av nötkråka
i Kils socken i mitten av 1800-talet. Under
de senaste åren har uppenbarligen en
märkbar ökning ägt rum, ty på de flesta ställen
i västra och södra delarna av Närke där det
finns riklig hasselförekomst ser man
höstetiden nötkråkor ivrigt sysselsatta med att
samla och flyga till skogs med nötter. Ibland
inträffar invasion i vårt land av den mycket
närstående sibiriska smalnäbbade nötkråkan
och senast var detta fallet 1931, då dylika
orädda fåglar uppträdde ända inne i Örebros
parker. Från Hällefors föreligger en gammal
uppgift om att den norrländska lavskrikan
skulle ha häckat. Antagligen har denna gråa
lustigkurre med den röda stjärten mer än en
gång visat sig i Kflsbergens granskogar, en
tämligen säker iakttagelse tyder också härpå.
Den praktfulla sommargyllingen befinner
sig tydligen på invandring i Sverige söder
ifrån och har flera år i några par häckat i
Skåne. Sommaren 1946 tog han ett hopp upp
till Närke, byggde sitt märkliga hängande
bo i en grenklyka i en lund på slätten och
födde upp några ungar. Han kom igen även
följande år vid pingsttiden och man kunde
ibland om morgnarna se den guldgula,
svart-vingade fågeln sitta i en kal ask och utstöta
sina gälla visselsignaler — som fallet är
överallt i fågelns gamla hemländer på
kontinenten översatte även folket här hans låt: man
fick det till "Sockerfia"!
Till finksläktet höra först två vackra små
fåglar: bofinken, vår näst lövsångaren
talrikaste fågel, bergfinken, som hör hemma i
Norrland men som vissa år kan vara
häckfågel även i Närke och under flyttningen
ofta visar sig i väldiga skaror. Grönfinken
har tilltagit mycket under senare årtionden
och har bl. a. blivit en verklig stadsfågel,
stamkund i fågelautomaterna i Örebro om
vintern, medan den lilla vackra rödbröstade
hämplingen, som helst bor i enbuskarng? pà
slättlandets backar, blivit betydligt
fåtaligare än förr. Gråsiskan besöker oss allmänt
om vintern och livar upp björk- och
aldungar-na; stundom kan man bland den vanliga
kort-näbbade typen urskilja exemplar av den
långnäbbade rasen och även mycket ljusa, ännu
mer kortnäbbade s. k. sibiriska gråsiskor.
Det har hänt att en del gråsiskor stannat ocn
fortplantat sig så sydligt som i trakten kring
Örebro. Grönsiskan bebor granskogen och
besöker ofta aldungar och trädgårdar. Den
brokiga steglitsan har alltjämt en god stam
i örebrotrakten, där hon häckar i små
kolonier i talldungar eller parker och söker sin
föda bland kardborrar och tistlar efter
vägar, kring större sopbackar och andra
platser med rik tillgång på s. k. ogräs. På
dylika platser ser man vintertiden rätt ofta
flockar av den västnordiska gulnäbbade
hämplingen klänga bland gråboplantorna.
Om vintern besöker den populäre domherren
städer och byar, om sommaren har han sitt
tillhåll i barrskogarna runt om. Den
karminröde tallbiten, som bor i Lapplands tall- och
björkskogar och som fordom besökte södern
så ofta att alla pojkar kände "dumsnuten"
och fångade honom med snaror på käppar,
visar sig däremot nu så sällan att många
yngre fågelkännare fingo se honom först i
november och december 1942, då han i
massor uppenbarade sig i rönnarna. Tätare
mellan invasionerna är det av korsnäbbar, de
äro borta ett eller annat år, men så dyka de
upp vid högsommartiden och följande
vårvinter blir det häckning i våra skogar, om
kottarna ha gått till. Den mindre korsnäbben,
som håller sig till grankotten, är vanligast,
men bland de beskäftiga flockarna av gröna
och röda fåglar i trädtopparna kan man
ibland urskilja den mer tjocknäbbade större
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
