Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och mer bjärt färgade vråk, som man då ofta
ser "ryttia" över fälten på tornfalkvis.
Varje senhöst och vinter visar sig något
exemplar av kungsörnen inom våra
landamären. Det rör sig alltid om unga, mörka
fåglar med guldglans på hjässan och
karakteristisk vit fläck på vingen och vit, i spetsen
svartbrämad stjärt. Den allt talrikare
förekomsten av fälthare på slätten har gjort att
man nu oftare ser kungsörn än förr. Ett
exemplar av mindre skrikörnen har
sannolikt iakttagits en gång i trakten av Oset.
Alla de fyra europeiska kärrhökarna ha
iakttagits i Närke. Den bruna kärrhöken bor
till ett antal av sammanlagt mellan 12 och
15 par i flera av Hjälmarens vikar, i
Tyss-lingen och Kvismaren och mer ostadigt i
några av de andra vassjöarna. I vårtiden ser
man hannen utföra sin djärva akrobatik högt
uppe i skyn och sommaren lång jagar han i
låg flykt med högburna vingar över vassar
och mader, väckande högljudda protester
från sothönsen. Den blå kärrhöken visar sig
under flyttningstiderna litet varstädes på
slätterna, men som häckfågel förekommer
han bara i några par, stadigt i Kvismaren,
mer tillfälligt annorstädes. Den gamle hannen
liknar nästan en fiskmås till färgen med
svarta vingspetsar, honan är brunaktig och
mörkstrimmig med en lysande vit fläck över
stjärtroten. Blå kärrhöken stryker på jakt
lågt fram över fälten och störtar kvickt ned
på sorkar och lärkor i gräset, under
kärlekstiden på våren dansar hannen i våldsamma
kast upp och ned i luften. De båda andra
kärrhökarna äro båda av den blåa kärrhökens
typ, svåra att hålla i sär i det fria även för
fackmän. Mindre kärrhöken häckade några
år för första gången i Sverige på 1920-talet
i Kvismaren och förekommer nu i några par
i Skåne och på Öland, bleka kärrhöken har
setts tillfälligt ett par gånger i våra trakter,
han hör hemma i Osteuropa.
De äkta hökarna äro ovan brungråa,
undertill ljusa med täta, mörka tvärband
(unga duvhökar äro dock längsfläckiga), de
ha jämförelsevis korta, något rundade vingar
och lång stjärt, allt lämpat för snabb
framfart och tvära kast i skogen. Den stora
duvhöken förekommer rätt sparsamt i de större
skogstrakterna, om vintern visar han sig
Foto L. Karlsson
Knölsvan på boet i Kvismaren
oftare ute på slätterna för att jaga kråkor
och rapphöns, då uppträder också en
nordlig, något större form, mera blågrå ovantill
och med litet vitt vid vingknogen, den s. k.
ryska duvhöken. Den lilla sparvhöken är en
välkänd företeelse såväl på land som i stad.
Hökarna äro de enda dagrovfåglar som
normalt jaga invid människoboningar.
Den stora rödaktiga gladan bygger numera
knappast inom Närkes gränser men väl i
Sörmland, där några av den till ett fyrtiotal
par uppgående svenska stammen alltjämt
häcka. Fordom var denna fågel helt allmän
i de sjö- och skogrika slättbygderna och
välkänd av allmogen, som hade gladan till första
vårtecken och spådde väder allt efter hennes
högre eller lägre flykt. Gladan är den främsta
av alla våra befjädrade segelflygare och i
timmar kan hon sväva utan ett vingslag,
blott skruvande på sin djupt kluvna
svalstjärt, medan hon spanar efter kadaver och
andra läckerheter.
Försvunnen som häckande i våra trakter
är också tyvärr havsörnen, vår största
rovfågel, som kan mäta i det närmaste två och
en halv meter mellan vingspetsarna. Han
bodde för icke så länge sedan såväl på en
holme i Väringen som på Lilla Röknen i
Vättern och på flera ställen i skogarna runt
Hjälmaren. Sistnämnda sjö besöker han dock
alltjämt årligen om våren och hösten; det är
individer komna från östersjöskärgårdarna,
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
