Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mest helmörka ungfåglar men även någon
vitstjärtad, äldre bjässe.
Den egenartade bivråken hör till våra
mera talrikt förekommande rovfåglar. Han
påminner på håll om ormvråken men har
längre stjärt med tydliga, breda tvärband
och verkar över huvud taget långsträckt,
särskilt när han flyger fram med huvudet
gökaktigt framsträckt, hans färg är också
bjärtare och mycket växlande. Denna fågel lever
mest av getingar och deras larver, som han
gräver fram ur jorden, och han anländer till
oss från sitt vintertillhåll i tropiska Afrikas
skogar först i slutet av maj och försvinner
igen vanligen redan vid augustis slut.
Den storvuxna fiskgjusen har en god stam
i hjälmartrakterna, hans antal har mer än
fördubblats under sista mansåldern. Nu
behöver man inte länge förgäves spana en
sommardag vid ett fiskrikt vatten, förrän gjusen
kommer flygande, följd av skriande
fiskmåsar, och stannar flaxande uppe i luften
för att spana efter braxen bland
näckrosorna. Det är en grann syn att se den torvbruna,
undertill vita rovfågeln störta ned så att
vattnet ryker högt i skyn och så komma till
synes igen med en fisk i klorna.
Ehuru en sydsvensk fågel är dock hägern
en stamkund vid så gott som alla våra större
vatten; det är härvid fråga om ungfåglar,
som på eftersommaren sprida sig upp över
landet. 1946 häckade ett par av de stora,
långhalsade och långbenta, gråblå
fiskarfåglarna i en tallskog i närheten av Kvismaren.
Den märklige rördrommen befinner sig
uppenbarligen på återinvandring i Sverige
och då och då ljuder hans
uppseendeväckande, dova, taktmässiga bol från Tysslingens
eller någon av Hjälmarens vassar om våren.
Den som svensk eller rättare skånsk tyvärr
i raskt försvinnande stadda vita storken
besöker ibland dessa nordliga trakter om våren,
så t. ex. 1946 då två exemplar gjorde
Vintrosa den äran. Fordom förekom hans mörka
broder, den svarta storken, i Västernärkes
storskogar; det uppges i litteraturen att
folket där benämnde honom "Odens svala".
1923 häckade ett par av denna underbara
fågel på Kilsbergen i Hidinge.
Ett ståtligt inslag i vår natur är svanarna
i de vassrika slättsjöarna. Knölsvanen har
från Mälaren spritt sig inåt Hjälmaren i detta
sekels början och är nu stadigt häckande i
alla grunda fjärdar och vassar samt vidare
i Kvismaren, Vibysjön, Tysslingen, Sottern
m. fi. Om våren och om senhösten flyttar den
högnordiska sångsvanen över våra trakter
och rastar då särskilt i Tysslingen, som för
den skulle blivit svansjön framom alla i våra
nejder. Det är enastående grant att en tidig
aprilmorgon se hela sjöns nordända
översållad av vita fågelhamnar och höra de
gästande skarorna sjunga in den nordiska våren.
Det är lätt att skilja de båda stora
svanarterna åt: knölsvanen, som har en tydlig knöl på
den mörka näbben, håller halsen mest
S-for-migt böjd och höjer ofta innervingarna som
segel, hans läte är helt svagt men i flykten
ljuder ett kraftigt, melodiskt susande från
vingarna, sångsvanen har kilformig, svart
och gul näbb, han för halsen rak och låter
höra starka trumpetstötar, medan flykten är
nästan ljudlös. Det finns ytterligare en art,
mindre sångsvanen, som sitt namn likmätigt
är helt småväxt och som dessutom skiljes på
den mer svarta näbben förutom andra
detaljer. Han är sedd ett par gånger i våra
trakter, denna långväga resenär från den
sibiriska tundran.
Av vildgäss ha i Närke noterats såväl
grågåsen, hemmahörande i Östersjöns
skärgårdar, fjällgåsen från Lapplands fjäll,
bläs-gåsen från ishavstundrorna, antagligen
också spetsbergsgåsen, samt vidare de båda
arktiska, till annat släkte hörande prutgåsen och
vitkindade gåsen. Men regelbunden i våra
trakter är blott sädgåsen, den norrländska
skogsgåsen, som i alla tider haft rastplatser
i slättens översvämningsområden om våren.
Från forna tider omtalas skaror på tusental
och ännu i början på 1920-talet kunde man
se flockar på flera hundra i Kvismaren —
en mäktig syn när de togo till vingarna och
en överväldigande sensation när de alla
stämde i med sitt trumpetande kackel! Nu för
tiden får man vara glad över någon småflock
på 40—50.
Vid Oset har tillfälligt observerats den vid
Sydsveriges kuster hemmahörande, i
systemet mellan gäss och änder stående,
vitbrokiga gravanden, och i Gårdsjömossen ett
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
