Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På bred front över det mellansvenska
låglandet och således även över Närke går en
sträckväg av högnordiska och arktiska
små-vadare om hösten. Dalgångar och
sjösträckningar koncentrera sträcket. Står man och
lyssnar i lugnt och helst något regnigt väder
vid midnattstid på höstsidan någonstans
längst på norr i Örebro får man höra läten
och ljud från en livlig fågeltrafik; man tror
sig urskilja två färdevägar som här stöta
ihop, den ena kommer öster ifrån Hjälmaren,
den andra och livligast frekventerade
kommer från nordost, antagligen viker den ned
från Arbogaån och Mälardalen och går över
Käglan i trakten av Ringaby. Vid Oset
västligast i Hjälmaren pläga dylika nordiska
småvadare rasta och här kan man alltså även
få se dem. Redan i slutet av juli börja de visa
sig, stora gluttsnäppor och svartsnäppor och
små nordliga kärrsnäppor och mosnäppor,
kanske också simsnäppor och myrsnäppor
från Lappland, då och då uppträder även
småspoven från samma trakter liksom
myr-spoven från lågfjäll långt i nordost.
Små-snäppan från ishavskusterna visar sig ofta,
ovanliga äro ej heller den stora kustsnäppan
från Taimyr och den sirliga spovsnäppan
från tundrorna kring Jenissej, rar är
däremot den nordsibiriska sandlöparen liksom
den orädda och knubbiga skär snäppan från
de nordskandinaviska högfjällen. Någon
gån g har den sydliga rödspoven besökt våra
trakter under flyttningstiderna.
En örebroare som efter många års
bortovaro åter besöker sin hemstad under
sommarhalvåret blir säkerligen slagen av den
mängd vita, mörkhuvade måsar som flyger
omkring överallt, inte bara över åvattnet
utan också kring torg och bakgårdar. Det
är heller ingen gammal företeelse detta med
förekomsten av skrattmås, den fågeln
invandrade i våra trakter under första
världskriget och började bli hemmastadd i staden
först 1933. Stora kolonier av denna mås häcka
i Tysslingen och på flera platser i Hjälmaren.
Det finns en annan mörkhuvad mås, som är
sällsynt men dock har häckat en gång i
Tysslingen, nämligen den täcka dvärgmåsen. Vår
talrikaste måsart är dock trots allt
fiskmåsen, han är utspridd i alla sjöar både på
slätt och i skog och älskar inte att dra ihop
sig i sådana jättesamhällen som skrattmåsen
om det kan undvikas. I Hjälmaren, Toften
och Sottern häcka en del stora gråtrutar, som
eljes ha sin förnämsta mötesplats på Örebro
stads sopstation, där de saknas bara under
den allra kallaste tiden i januari och februari.
På sophögen ser man ibland en och annan
svartryggad silltrut och någon enstaka
likaså svartryggad havstrut, huvudet högre än
allt måsfolket. En arktisk vitvingad trut har
en gång för länge sedan påträffats i Kils
socken, likaså föreligger ett fynd av ismåsen
från Närke.
En allmän och välkänd sommarfågel i
våra sjöar är fisktärnan, som dock på senare
tider märkbart minskat i antal. Hennes nära
släkting silvertärnan uppges ha häckat i
Sottern, men detta beror säkert på
förväxling, under flyttningen torde dock denna
fågel visa sig någon gång. Den sällsynta
svarttärnan har visat sig ett par gånger vid
Oset och häckade 1940 i Tysslingen.
Labbarna, dessa mörka, falklika rovmåsar,
uppträda ibland i Hjälmaren om hösten. De
brunaktiga ungfåglarna äro mycket svåra
att urskilja till arten och dessa äro i
majoritet, men med säkerhet ha såväl den vanliga
labben som fjällabben och bredstjärtade
labben iakttagits i våra trakter. En gång såg
förf. ett gammalt grant exemplar av den
storvuxna bredstjärtade arten jaga en fiskmås
ute på sjön, misshandla honom så att han
kräktes och så kvickt gripa spyan i luften
och införliva den med sin egen måge, allt på
typiskt labbmanér.
Glädjande nog är myrarnas jättefågel, den
ståtliga tranan, alltjämt bofast i en del
blötmossar i skogarna i landskapets södra och
västra delar, man torde kunna räkna med tio
par. Det är en upplevelse att höra tranparets
trumpetande växelrop om vårmorgnarna och
att se dem utföra sin sirliga dansritual. I
mitten av april styra de norrländska
tranornas snöplogar mot norr över våra bygder, i
mitten av september dra de mot söder. I
Karolinska läroverkets innehållsrika museum
står en jungfrutrana uppställd, en fågel med
östeuropeiskt ursprung som sköts vid
Kvis-maren i mitten på 1800-talet.
Kornknarren, vars entoniga snärpande
"errp-snerrp" skänker en sådan stämning av
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
