Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågellivet i Närke. Av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pastoral frid åt sommarkvällarna i bygderna
på slätten, har på senare tider avtagit på ett
sätt som inger allvarliga bekymmer för
artens framtida bestånd. Ännu förekommer han
här och där, särskilt på de gamla
ängsmarkerna kring slättsjöarna i landskapets
centrala delar. Hans släkting vattenrallen, som
bor i sumpmarker och tät rörvass och aldrig
stores av några slåttermaskiner, uppehåller
däremot en kraftig stam; när ett skott faller
i andvassarna om hösten ljuder vattenrallens
högt grymtande protestrop från alla håll.
Den småfläckiga sumphönan, en ytterst
näpen företeelse av en stares storlek, håller sig
i starr- och fräkenmaderna och visar sig
ytterst sällan men röjer sig ofta genom sitt
gällt visslande "huitt", som träget brukar
upprepas 88 gånger i minuten natten igenom.
Den vackra rörhönan, som har lysande röd
näbb och pannplåt, uppenbarar sig däremot
ofta på sina tillhåll i större dammar och i
fridfulla små vassvikar. Välbekant är den
storvuxna sothönan som förekommer i mängd
i alla vassjöar på slättlandet.
Visserligen ha våra stora skogsfåglar
minskat mycket i antal, men ännu kan man
om våren i varje större skog få höra tjädern
spela och, vid mossarna åtminstone, kan
ingen undgå att höra orrens vittljudande
kutter. Flera faktorer ha säkert bidragit till
det nuvarande dåliga tillståndet, sjukdomar,
mänsklig förföljelse och omändring av
markerna, men så länge det finns liv så finns
det hopp. Den lilla fina järpen, som för ej
länge sedan förde en tynande tillvaro, har
repat sig betydligt, han har otvivelaktigt
haft god hjälp därvid av mångårig
fridlysning: nu hör man åtminstone på Kilsbergen,
i frodiga bäckdalar med tät ungskog av gran,
nästan osvikligt hans fina kvitter om
vårmorgnarna. Slättens hönsfågel, rapphönan,
företer ej samma frekvenskurva som de
stora skogsfåglarna: efter kalla vintrar och
våta somrar sjunker den för att strax åter
ta höjden när väderleksfaktorerna bli
gynnsamma. Vakteln, vår minsta hönsfågel och
den enda som är riktig flyttfågel, har länge
Foto E. Rosenberg
Blå kärrhök, Kvismardalens karaktärsfågel.
varit en ytterst rar företeelse på
närkesslätten, men under de allra sista somrarna
har han i alla fall uppträtt så gott som
årligen. När detta skrives — i början av
augusti 1947 — har jag just haft en märklig
upplevelse: efter påstötning befann jag mig
om kvällen mitt ute på bottnen av gamla
Mo-sjön — och där, i ett väldigt havrefält,
pågick vaktelspelet för fullt. Från tre håll
klingade det taktfulla slaget "bytt byllytt",
upprepat fem sex gånger i rask följd, de små
tupparna uppträdde i tur och ordning och
det var sällsamt att höra hur den berömda
låten liksom gick medsols runt det stora
mognande sädesfältet. — Om dalripan
någonsin funnits på Kilsbergen veta vi ingenting
om, men det är ej otroligt. De ripor som
några år i senare delen av 1920-talet
iakt-togos i dessa trakter voro utplanterade
fåglar av finsk härstamning. Fasanen är en
exotisk främling i vår fauna, han trives bra på
bördigare marker, men endast med
mänskligt bistånd; lämnades han åt sig själv skulle
han strax försvinna.
Tillägg. 27 sept. 1947, i sista minuten för
att komma med på sladden i denna närkiska
fågelrevy, visade sig vid Oset en kaja med
en vitgrå halvmåne på halsens sidor,
kännetecknet på hennes ryska nationalitet och på
rasen soemmeringii.
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
