Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glimtar ur Nerikes rovfågelsvärld, av herr Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kärrhök i sällskap. Det var särdeles knepigt, ty om
kärr-höken gått först skulle änderna ha flugit upp — och en av
dem hamnat rakt i klorna på falken. Tyvärr skymde träden,
så jag såg inte, hur det avlöpte. Alldeles som många falkar
ha lärt sig, att skott betyda uppskrämda fåglar och tillfälle
till jakt, ha andra lärt sig, att en kärrhök över vassen betyder
uppskrämda vattenfåglar. Engelsmännen kalla kärrhöken
”harrier” d. v. s. stövarehund men veta visst inte
anledningen. Ordets vetenskapliga härledning må nu vara vilken
som helst, men träffande är det att beteckna kärrhöken som
pilgrimsfalkens stövare. — Emellertid gick jakten fint, ty
strax efter slog falken ned på en stubbe strax intill mig
med ett föremål i klorna. Jag gömde mig bakom buskarna
och beundrade hans kraftiga gestalt och leopardfläckiga
fjäderdräkt, där han satt inte tjugo steg ifrån mig. Det var
en seg biff han fått tag på. Jag fruktade i förstone att det
var en bunt ståltråd el. dyl., som han trasslat in sig i, ty
han bar sig åt som en besatt, flaxade med vingarna, stod på
huvudet ned för stubben och dansade omkring på marken,
allt under det han förtvivlat slet i det mörka föremålet i
klorna. Men plötsligt hade han det i näbben, tittade sig
omkring och grep det åter med klorna. Jag såg, hur han
emellanåt svalde en liten bit.
Medan jag stod på knä bakom busken och tittade, kom
jaktkamraten, den bruna kärrhöken, farande tätt efter
marken i riktning mot pilgrimsfalken. Tyvärr fick han syn på
mig, vände och försvann. Eljes hade jag kanske fått
bevittna en scen, sådan som tilldrog sig en gång vid Tysslingen.
Det var strax efter soluppgången en morgon i april. Jag
hörde ett starkt susande åtföljt av en dov smäll uppe i luften,
och ett otydligt föremål störtade ned i dikesgraven på ängen
så att vattnet sprutade. Så åkte det fram över vattnet
framdrivet av piskande vingslag, alltjämt inhöljt i skyar av vatten,
men det syntes dock vad det var, en gräsanddrake med en
pilgrimsfalk på ryggen. Det var emellertid flera än jag, som
intresserat iakttogo händelsen. En brun kärrhök, som jag
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
