Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några drag i Bergslagsnaturen, som utformats av forntidens Östersjö, av fil. d:r Astrid Cleve von Euler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för alla fått ögonen på dem och lärt att känna igen dem.
Och då är det ganska fördelaktigt att stifta den första
bekantskapen i en trakt, där markens beskaffenhet gjort det
lätt för fornhavets vågor och bränningar att gräva in sina
märken i jordytans lösa jordlager. Nu kan man näppeligen
finna något material som bättre lånar sig till dylik påverkan
än alla våra rullstensåsars sand- och gruslager. Också
Lindesberg har ju sin stora ås, som förresten på ett lustigt
sätt klyver Lindesjön söder om staden i två delar och norrut
fortsätter utmed hela västra stranden av Råsvalen. Till
största delen löper visserligen Lindeåsen under M. G., men
vid Fanthyttan går den i höjden, och i brist på åsgrus kan
man för övrigt studera vågornas åverkan på moränernas
s. k. krosstensgrus. I den avlägsna tid, då den första
strandlinjen skapades, hade vågskvalp och bränningar på det hela
taget ett mycket lättare arbete med att spola ut grusmarkens
finare partiklar ur strandbältet än vad de skulle ha i våra
dagar, ty då fanns ännu intet växttäcke, som med sina rötter
kunde binda samman och skydda markytan.
De strandlinjer, vi leta efter, ha alltså kommit till stånd
därigenom att det finare materialet blivit bortskjölt. Till
följd härav te de sig som ett par meter breda — stundom
åtskilligt bredare — band eller sträckor av nötta och
rundade större stenar utan jord emellan sig, klädda endast av ett
strävt, gråsvart lavtäcke eller överdragna med en tunn
moss-matta, i vilken träden knappast få fäste, enär lämplig
gro-bädd saknas.
Lyckas man nu inte påträffa stenbälten av detta slag,
vilka stundom utbreda sig till stora fält av huvudstora eller
ännu större block — allmogens jätteåkrar och stentorg —
på ännu högre nivåer, så har man all anledning antaga, att
den funna f. d. havsgränsen verkligen är M. G., och då vet
man också — såvitt det gäller Bergslagen — att gränsen
i fråga tillhörde Östersjön på den tid, då detta stora inhav
utgjorde vad vi nu kalla Yoldiahavet.
Sitt namn har detta tidiga östersjö-skede fått av en liten.
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
