Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hornugglan, av skriftställaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med ett skutt. I klorna dinglade ett svart lurvigt föremål.
Hon satte sig först i en al för att förtära sorken, men fann
snart min närvaro en smula obehaglig och drog sig längre
inåt strandskogen. Jag gick bort till platsen för det lyckade
kapet och fann alldeles samma tecken i snön som jag sett
14 år tidigare: en liten grop och så ingenting vidare. Ej
det minsta spår antydde, att sorken färdats ovanpå snön.
Jag drog härav den slutsatsen, att hornugglan med tillhjälp
av hörseln gripit den under snötäcket grävande sorken. I
mitt förmodande styrktes jag därav, att i hela dungen
ej funnos några som helst tecken till närvaro av sork eller
näbbmöss, men detta oaktat hade ugglan flera gånger
avspanat platsen och därvid ett par gånger hejdat sig, som
om hon märkt någonting.
Nästa kväll var jag ute för att återse min uggla. Hon
visade sig också snart, nu med en kamrat i sällskap;
av de olika färgskiftningarna att döma var det ett par. Efter
några misslyckade nedslag tog den ena ugglan en sork, som
hon åt upp sittande på toppen av en stör, såsom denna
uggla för sed haver.
En månskenskväll senare på våren såg jag en av
hornugglorna på jakt. Hon flög rätt högt denna gång. Snön
låg endast fläckvis kvar; den var hård som is. På en sådan
snöyta daskade ugglan i med en ljudlig smäll. Det blev
emellertid ingen fångst den gången. Jag ansåg tydligt, att
ugglan hört sork i rörelse i gångar under den gamla
snödrivan men ej orkat slå igenom den hårda skaren. — Jag
kunde, tack vare månskenet som lyste sällsynt starkt efter
förmörkelsen tidigare på kvällen (det var skärtorsdagen)
och reflexerna från den kvarvarande snön, följa ugglans
vidare jaktfärd en liten stund. Hon strök nu fram närmare
marken. När hon befann sig över bara fläckar på
stubbåkrarna, hördes gång på gång ”prit prirrt-irrt” från
uppflygande lärkor. Det var tämligen klart att den ljudlöst
svävande ugglan väckte de sovande fåglarna med sina
näbbknäppningar.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
