Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den fridlysta garpskogen, av fil. d:r Lars-Gunnar Romell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så kom en lista till på skyddsvärda marker. Kommittén sände
in den och talade för en del, och 1907 års
naturskyddssak-kunniga valde därur ut några kronans marker att sättas av
som nationalparker. De flesta kommo med i Kgl. proposition
år 1909, som riksdagen tog utan ändring. Bland dem var
”ett område af lämplig omfattning å Kilsbergens sluttning
på Garphytte kronopark”.
Bakom beslutets ordalag döljer sig följande. När tanken
på en Garphytte nationalpark först kom fram, i skrivelser
från t. f. domänintendenten Fr. Bæckström och
överjägmästare Uno Wallmo, var det icke tal om mera än att spara
en lövängsartad växtlighet på ”ett tiotal tunnland” eller
”cirka 10—20 hektar”. Men länsstyrelsen yrkade. i
remisssvar på ”en verklig nationalpark . .. till gagn för det allmänna
och till trefnad för länets innevånare”. Domänstyrelsen och
kammarkollegium stödde länsstyrelsen, och Kgl. propositionen
tog upp en park ”af lämplig omfattning” i stället för ”högst
20 hektar”, såsom 1907 års sakkunniga hade skrivit.
Riksdagen beslöt alltså att göra en Garphytte
nationalpark, men bestämde icke närmare var den skulle ligga eller
hur stor den skulle bli. Det skulle Kgl. Maj:t sköta. Prof.
Einar Lönnberg fick göra upp förslag; om så vore ”med
biträde. af därtill lämplig person”. Det stadfästes i januari
1910 utan ändring.
Einar Lönnberg gjorde upp sitt förslag på marken den
18 juli 1909 i sällskap med landshövdingen dr. Th.
Nordström och överjägmästare Wallmo.
Wallmo tror sig minnas att han för sin del från början
hade tänkt på Östra gården Svenshyttan, där parken kom att
läggas. Han hade där fäst sig vid den vackra ängen och
ville gärna se den bevarad. Det var väl så, att Wallmo nedan
hade sett ut platsen och Lönnberg icke gjorde mer än gillade
hans val och med landshövdingen och Wallmo dryftade
frågan om hur mycket man borde ta med.
Man kan ingenstädes klart läsa ut varför parken blev
just så stor som den blev. Lönnberg har i sin skrift till
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
