Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stekeln som fångar tambin åt avfödan och släktingen som jagar flugor, av Anton Jansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre märkliga, botaniskt och entomologiskt rika lokalen
Markkärret ett stycke ned i sydost. Jag vet inte huru många tusental
insekter i min samling som på nålen bära en lapp, på vilken läses ”Ner.,
Ö. Mark” och så datum och eventuella andra anteckningar. Den
lokalen torde i sådant hänseende vad gäller Närke inneha rekordet. Men
om denna backe med många urgröpta forngravar och numera inte en
enda enbuske må skrivas en annan gång.
Ännu en sådan fin lokalitet för entomologen, också belägen ej
långt från Örebro, är vad jag skulle vilja kalla ”Epigejos-savannen”
söder om Adofsberg. Den är belägen strax nedom landsvägen söderut,
skild från denna av en ridå av rönn, tall och andra träd, en öppen
och sålunda solbelyst yta i svag lutning åt söder. Man ser där på
eftersommaren granna ruggar eller hela fält av mjölke i överrik
blomprakt, enstaka buskar och träd, längst ned i kanten åt söder
höga lärkträd, men det dominerande i fältskiktet är ett tätt växande
och ganska högt gräs, sandröret (Calamagrostis epigejos), för övrigt
det enda stället i stadens närhet, där detta gräs, väl egentligen ett
steppgräs, numera växer. Det täcker som sagt stora ytor, som den
håvande entomologen har att genompulsa så att säga, men i utkanten
äro inblandade strån av andra gräs, ängståteln (Deschampsia flexuosa)
saknas givetvis inte bland dem och inte heller hundäxingen (Dactylis
glomerata) och vårbrodden (Anthoxanthum odoratum). I markfloran
ingå för övrigt ett par växter, vilka ekologiskt egentligen inte höra
samman: ramsen (Polygonatum odoratum) och skavgräset (Equisetum
hiemale), i sydöstra hörnet, där några höga lärkträd skänka skugga
åt fläckar av den solstekta gräsvallen.
Särskilt artrik är örtfloran sålunda inte här och knappast heller
inte insektfaunan. Och ändå har jag gjort några av mina mest
överraskande insektfynd på denna relativt inskränkta lokal. De det gäller
äro annars i vårt land mera sydligt eller sydöstligt utbredda arter,
alltså sådana som kräva mera värme än som i regel här i trakterna
står till buds. Men just här är dock en särskilt värmeuppsamlande
yta på ett par hektar, och den blir så med den sydexponerade
belägenheten, skydd från nordliga vindar samt markbeskaffenheten, sand
med huvudsakligen xerofil växtlighet. Här såg jag i augusti 1951
för första gången den underliga jordgetingsparasiten Metoecus para-
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
