A. T. Gellerstedt tillhör de få och privilegierade bland den äldre generationens diktare, som af de yngre alltid omfattats icke blott med kylig respekt, men med hjärtats tillgifvenhet. Hans skaldskap har aldrig varit på något vis öfverväldigande, hans personlighet har aldrig tillhört tjusarnas eller de öfverlägsnas skara. Hans diktning har varit en liten klar svensk insjö, hvilkens yta blott speglade förtrogna bilder, och hvilkens oro gärna domnade bort i klar, blank sommarfrid. Om han ändock i så hög grad vunnit allas tycke, beror det på, hvad han i sin sista samling i äkta Gellerstedtska och oändligt älskvärda rader skrifver till en kvinna:
Ditt stilla kynne mycket högt jag skattar.
Så äkta vara ses ej alla dar.
Men det är riktig högtid, när du skrattar;
du kan den konsten, fast du gör dig rar.
Det är en omedveten själfkaraktäristik i denna strof på Gellerstedts egen sånggudinna, och det gäller också verkligen om hans vers att så »äkta vara ses ej alla dar». Må man blott ej lägga på denna mikrokosmens diktning, som ser världen som genom ett trädgårdslusthus' små kulörta rutor och hvilkens charm just är den försynta harmonien, storakademiska mått, som den ej kan bära.
Den nya diktsamlingen af Gellerstedt, »Gamla Visor», röjer eljest samma förtjusande miniatyregenskaper som hans föregående. Kanske sticker »sensmoralen» väl ifrigt fram sin husfrumössa i dessa små poem, kanske hafva några fått alltför mycket hemväfdt och hembryggdt öfver sig. Stora flertalet af dessa lyriska epigram äro dock af hjärtevinnande fägring. Det är - underbart, hvilka vackra små gnistor Gellerstedt förstår att slå ur de hvardagligaste föremål, och täckare kan man icke i vers predika den visaste af läror: den att älska det man har för ögonen och se skönheten i det närliggande.
Gellerstedts egenskap af bildande konstnär har också gifvit hans vers en formell afrundning, som låter den likna små akvareller. Och denna förening af ett temperament, som förstår att resignera med glädje och begränsa sig med värdighet, utan att få öfver sig ett spår af kälkborgardöme, ihop med den strama, fina och uttrycksfulla formen låta hans dikter verkligen blifva små konstverk. Tag bara som exempel den härliga lilla dikten »Lärkan»:
Anonym du sökt att vara,
men det hjälpte föga bara:
icke har du narrat mig l
Detta sus af vingar
genom sång, som klingar,
måste komma just från dig, från dig!Högt, högt öfver hult och byar,
uppe där bland sol och skyar
dölj du fritt din rikedom!
Att du är vår lärka
grant ändå vi märka:
se, all nejden springer ju i blom.
Det är något förtjusande i denna så manliga och så visa optimism, och om krukväxter skola trifvas i någons fönster, burfåglar kvittra riktigt gladt i någons hem och gammalt vin smaka riktigt väl på någons bord, är det hos den älskvärde åldring med ett ungt hjärta, pröfvad tanke och förfaren konstnärshand, som heter A. T. Gellerstedt.
23 december 1900