Det är med lätt förklarlig misstro, man tager i handen de novellistiska debutarbeten, som då och då ligga i bokhandelsfönstren med nya författarenamn, men titlar, som verka gammalt. Man har redan hunnit så grundligt tröttna på den realistiska diktningens stora »Catalogue descriptif», att alla dessa nya berättelser »ur och om lifvet» förefalla likgiltiga som intresselösa handlingar. Det är nyskapelsen man längtar efter i i konsten i detta ögonblick, de egenartade personligheternas sällsamma och okända världar, och det är därför det författarskap, som har den påtagliga verkligheten till korrektiv - där ej den öfverlägsna talangen finnes - lämnar oss så kalla och oberörda.
Det vore emellertid skada, om föreliggande lilla debutarbete skulle förväxlas med den mer eller mindre lama verklighetsdiktning, som man - trots all olust för att vilja vara ohöflig mot damerna - måste särskildt förebrå många af våra författarinnor.
Fröken Gernandts lilla novellsamling är hvarken socialmoral, damdiskussion, s. k. humor, eller hembakeri. Det är en själfull bok, ofta formlös, osäker, tafatt, men nästan ständigt röjande en poets hand, som emellertid redan skrifver så artistiskt, att det ej är tvifvel om konstnärsgåfvan.
»Fata Morgana» hör till de böcker, som man gärna kritiserar, och kritiserar i gammal, anmärkande mening, därför att den just erbjuder fel af den art, som låta rätta sig. Ingenting är eljes löjligare är när en granskare exempelvis förebrår en allt igenom lyriskt lagd romanförfattare att sakna dramatiskt sinne eller en förbittrad och världstrött ironiker att ej äga den rätta människokärleken. Det är klart, att sådana anmärkningar, som drabba själfva konstnärstemperamentet, äro meningslösa - de vilja släta bort själfva de lynnets öfverdrifter, som just bilda konstens inspirationskälla. En annan sak är att vidröra de rent ytliga fel, som ej äro betingade af skriftställarens subjektivitet, och sådana äro just skuggsidorna af Jane Gernandts noveller, yttre, ytliga brister, som en natur, så smidig i uppfattningen af lifvet, så läraktig inför dess olikheter, säkerligen lätt skall lyckas öfvervinna.
Fröken Gernandt har - det märker man lätt - mycket studerat modern
fransk novellistik och särskildt dess mästare, Guy de Maupassant. Utan
att efterbilda hans vågade ämnesval, är hon hans elev i fråga om
själfva sättet att bygga och arrangera en historia, men en sak har
hon ej lärt af honom eller hans franska kolleger, uttryckets skärpa,
formuleringens koncentrering. Hon är för pratsam. Det är den enda
kvinnliga svaghetssynden i hennes bok. Det finns noveller i »Fata
Morgana», som drunkna i prat och därför som
Men när man ser bort från detta lyte, har författarinnan blott angenäma sidor, så angenäma, att man gärna lyssnar till en stämma, som äger så mycken känsla och så många vackra ord, som bära vittnesbörd' om en fin blick för lif och människor. Jane Gernandt hör till de skriftställare, som gå tillvaron till mötes med svärmeriets pietet, och som därför i allt också möta rikedomen, mångfalden, stämningarnas och personligheternas förbryllande och gåtfulla oändlighet. En skildring af förhållandet mellan tvenne vänner, ett samtal mellan två, som sökt älska hvarandra, en skildring af en enstörings känsla för en återkommen hund, som en gång varit hans kamrat - allt blir under hennes hand ymnigt och rikt, där mången annan författarinna kommit med en torr formel. Det är poeten, som äfven hör de stämningens, för andra oförnimbara öfvertoner, som göra vår känslas tonanslag så hemlighetsfullt rika, klingande och oändliga både i fråga om fröjd och smärta. Referera kort och kallt någon anekdot om en människa, någon, som det tyckes, underlig sinnets anomali, och författarinnan till »Fata Morgana» skall genast säga er tusen saker, som legat bakom det lilla karaktärsdraget. Er anekdot spelar blott i en oktav, och hennes förklaring rör sig öfver hela klaviaturen. Hon blir blott alltför ifrig, när hon skall berätta alltsammans, så ifrig, att hon liksom faller sig själf i talet. Men hur djupt hon når, hur fint och själfullt hon ser. det visar t. ex. just teckningen af ett vänskapsband mellan två unga karlar i novellen »Stackars Fritz». I den finnas all vänskapens svartsjuka, despotism och nyckfullhet antydda, och ändock lätt och kåserande, utan någon af den professionella analytikerns viktighetsmakeri och begär att som en rutinerad guide stanna i väl spelad bestörtning inför de märkvärdigheter, han själf har att visa.
Bäst lyckas kanske dock fröken Gernandt i teckningen af unga flickor. Hennes unga damer äro lika karaktäristiska hufvudstadsbarn från det nådens år 1893, som t. ex. fröken Lagerlöfs äro mästerliga exempel på provinsens skönheter från äldre dagar.
Hör blott följande lilla karaktäristik ur den sista af Jane Gernandts noveller, Svea Höök: »Det var något af tidig morgon öfver henne, någonting svalt och klart och oåtkomligt, som jag inte kan få namn för. Har du kanske märkt det - jag har åtminstone känt det så många gånger - att naturen aldrig är så sluten inom sig själf som före soluppgången. Det är väl kylan och den stora stillheten, som gör, att man känner sig så främmande och utomstående; man ser och ser. och så tycker man, att det försiggår någonting därinne, som man aldrig skall få veta, hvad det är.... Ja - sådant kan ju inte beskrifvas, men hvar morgon vid tretiden, när fiskaren gick förbi och jag vaknade, så slog jag alltid upp mitt fönster, och då tyckte jag, att det var som om hon kom in i rummet till mig med hela sin friskhet och allt det oåtkomligt lugna och klara, som var öfver henne» - Detta är ej särdeles korrekt som stil, men hur förtjusande fint är ej själfva greppet, hur utomordentligt själfullt återger det icke en hel klass unga flickor af de inbundna, korrekta och tysta, men inom hvilka man anar, att så många ansatser darra, att så mycken viljekraft rör sig, som både fängsla och inge vördnad.
En särskild grupp af Jane Gernandts noveller bilda några ryska kvinnohistorier. Ett par af dessa äro obetingadt förträffliga. De återgifva sant och fint den ryska flicktypen. Besläktade gestalter hos ryska författare likaväl som intrycken af de resande ryska damer, som man råkar öfverallt på utlandets stråkvägar, bestyrka för den, som skrifver dessa rader, deras sanning som studier af slaviskt lynne.
Men frånsedt detta äro de utsökta som stämning och berättelse. Föredraget är i dessa stycken mer behärskadt - jag vill tro dem vara de sist skrifna, och så i allo lofvande godt för framtiden. En sådan skildring som bokens första, den, efter hvilken hela samlingen fått namn, »Fata Morgana», får man ej ofta läsa i nordisk novellistik - så lyckad är den i alla hänseenden, ett besjäladt damporträtt i pastell, hvilkets ungdomliga och vemodiga ansikte med de lojala ögonen och det melankoliskt kloka leendet ej lätt går ur ens minne.
Jane Gernandts bok hör till dem, man vill rycka undan den glömskans och förbiseendets hvirfvel, som med rätta slukar upp så mycket af bokmarknadens lätta gods. Den hör till de arbeten, som man är glad att rekommendera och att tala om, som om en ny och behaglig bekantskap. Och »Fata Morgana» låter en också göra en angenäm bekantskap, bekantskapen med en själfull kvinna, ung utan ingénuens koketteri, världserfaren utan kallsinne eller surmulenhet, en frimodig, varmhjärtad och svärmisk natur, som har en droppe rödt konstnärsblod i ådrorna.
Nordisk Tidskrift 1893, 8:de häftet
