Gustaf af Geijerstam har i sin roman »Själarnas kamp» ånyo vändt sig till den ämneskrets ur kultur- och stadslifvet, som han i sina senare arbeten företrädesvis behandlat. Det osedvanliga intresse, som den läsande allmänheten ägnat dessa verk, vittnar utan fråga om, att både deras natur och behandlingssätt väckt mycken och stark resonans. Icke dess mindre skulle jag mycket misstaga mig - äfven recensenter äro fattiga, syndiga människor - om icke det dock blefve de korta folkberättelserna, som af Geijerstams alstring visade sig äga mest kraft att motstå tidens tand. I dem framträder det sundaste och mest ursprungliga i författarens väsen - hans naturs bredd, energi och enkelhet. Den vackra människokärlek, som är det mest vinnande draget i Geijerstams författarpersonlighet, finns i dessa kortare skildringar såsom ett allestädes närvarande, mildt lysande atmosfäriskt ljus. Uppgifternas art tvingar här till själfbehärskning och knapphet - det alltid i Geijerstams arbeten rika, sakliga innehållet kommer starkt till sin rätt och låter läsaren se bort ifrån formens mången gång referatmässiga torftighet. I de stora böckerna däremot, i hvilka författaren gifver sina psykologiska passioner ohejdadt lopp, försvinna långa stunder gestalter och konturer ofta i dimmig känslofullhet. Dessa böcker verka ej sällan, trots djupa grepp och enskildheter, såsom en sorts hjärtats röfvarromaner. Detta intryck hade jag af »Kvinnomakt» - jag har känt det på nytt under läsningen af »Själarnas kamp».
Det skall visst icke förnekas, att Geijerstam i sitt psykologiserande nått en hög grad af virtuositet. Han har en förmåga att i det oändliga variera olyckliga själstillstånd. Man läser och läser. De inre konflikterna tillspetsa sig alltjämt - hjärteförvecklingarna blifva allt svårare. Gång på gång säger man till sig själf: nu är måttet rågadt, nu har man nått utgången. Men nej, det är ett misstag. Man är fortfarande förvillad djupt inne i känslornas orientaliska irrsalong. Spegel här och spegel där! Det är onekligen spännande, men spänningen gäller långt mindre själfva saken än det sätt, på hvilket författaren skall leda läsaren ut ur denna psykologiska labyrint. Utan att själf märka det har själsskildraren blifvit en andlig detektiv, som framför allt njuter af sin egen afslöjningsförmåga, och ofrivilligt har hans bok fått något af detektivromanens lynne.
Det finns, synes det mig, en annan framstående romanförfattare i samtiden, hvilkens senare arbeten meddela samma sensation. Det är Paul Bourget. Också hos honom hör man ständigt detta tungt gående, bullrande psykologiska maskineri, också hos honom blir konstens fria flykt alltför ofta tryckt af stoffets tyngd, äfven i hans breda skildringar är den gestaltande fantasikraften sällan stark nog att bära den oerhörda belastningen af oupphörliga, tröttsamma själs- och känsloanalyser. Jämförelsen måste för öfrigt kallas mycket hedrande. Hvad man än må säga, är Bourget likväl en märkvärdig och betydande tolk för modernt lif. Detsamma gäller Gustaf af Geijerstam, och trots onödigt mycket långrandigt och anspråksfullt känslomakeri är »Själarnas kamp» också en betydande, ställvis till och med mäktig bok.
Man är författaren tacksam för att han valt ämne och typer ur det pulserande nuet rundt ikring oss och skrifvit en historia, som är kött af vårt kött och ben af våra ben. »Själarnas kamp» kunde lika väl kallas »Kampen för penningen». Det är en roman om den moderna guldfebern, hur den smittar, förgiftar och föröder. Så ensamt härskande, så öfverdöfvande allt har mammonskulten i det moderna samhället blifvit, att numer in i dansen kring guldkalfven drifvas människotyper, som förut aldrig hört dess lockelser eller kunnat beröras af dess yrsel. Hjälten i »Själarnas kamp» är en af dessa vår tids frivilliga i gladiatorkampen om guldet - den forne idealisten, sanningssökaren, vetenskapsmannen, som sålt sin andliga förstfödslorätt för grynvällingen och kastat sig in i penningekriget med den särskilda hänsynslöshet, som utmärker tankens affällingar, idéernas nihilister.
Sådan är hufvudpersonen i »Själarnas kamp», dr Kristian Mordtman. Gestalten är välbekant från modernt storstadslif, icke minst hos oss. Denne mans lefnadsöde är det Geijerstam skildrat med mycken och gripande sanning, med en rättskänsla, som blott understundom tager sig alltför moraliserande uttryck. Ty man ser i »Själarnas kamp» icke endast, hur Mordtman själf går under, hur hans hem och äktenskap krossas, men äfven hur hans dåliga exempel rycker andra in i fördärfvet. Säkert har Geijerstam här i allt rätt, och dock kunde sensmoralen understrykas mindre. Nu är det, som man, blott Kristian Mordtman uppenbarade sig, ständigt hörde en maning af det uttrycksfulla slag, som fanns på de gamla bankosedlarna: den denna efterapar, han skall varda hängd.
Så väl tänkt som romanen är, har det dock icke lyckats Geijerstam att få ihop de tre olika trådarna, ty tre ledmotiv genomgå boken. Det är först och främst Mordtmans egen historia, hur han, som en gång varit en historiker med fria, lugna tankar, hvilken, obekymrad om dagssorlet, drömde öfver det förgångna på sitt arkiv, blifvit en ögonblickets träl, kastad i hvirfveln, till dess själ och hjärta förbrännas. Bokstafligen har Kristian Mordtman trott på sanningen af Dumas fils' klassiska definition på affärer - »affärer är andras pengar» - lyst en kort stund i afundad makt och lyx, tills spekulationsbubblorna brustit och ingen annan hjälpare finns än revolvern. Denna teckning är mångenstädes af en fängslande intensitet, och särskildt är slutet buret af en stark och vederhäftig skildringskonst.
Det andra motivet är ett äktenskapsdrama. Icke endast Mordtmans personliga existens blir ödelagd genom den vilda hetsjakten efter guldet, också hans omgifnings. Det kommer ofrid i hans hem - hans hustru och han, hvilkas hjärtan en gång under de unga, stilla dagarna klappat i takt, blifva under detta lif af njutningsfeber och spänning främlingar för hvarandra, talande ur hvar sitt isolerade töcken, ja, stundom rent af hatande hvarandra med det öfvergifna och ensamma kvalets hat. Först när allt störtar samman, drifvas de som ett par ångestfyllda djur åter tillhopa, men då är det för sent. Denna äktenskapstragedi är säkerligen för uttänjd, men den har djupa och ståtliga ställen. Det gäller särskildt början, hela romanens inledning, passerande midt i vintern på ett litet öde fjällsanatorium, och genomandad också af den vilda ödslighet, som bor öfver hjärtats och naturens snögräns.
Det tredje och sista motivet i »Själarnas kamp» är, hvad man ville kalla - det sociala föredömet. Fallet Mordtman illustreras djupare därigenom att författaren visar, hur en af hans vänner och beundrare, Torsten Aabel, af hans exempel blir lockad in i den ekonomiska malströmmen. Aabel gör förfalskningar och kommer i fängelse, och författaren vill antyda, att den indirekta upphofsmannen till hans förbrytelser är Mordtman. Denna tankegång och episod äro typiskt Geijerstamska. Det inbördes ansvarsförhållandet mellan män, meningsfränder, vänner och kamrater har, som man kan se af flera af hans böcker, mycket sysselsatt honom. Han tillmäter dylikt ett inflytande på människolif, som synes öfverdrifvet, ja, nästan barnsligt för dem, hvilka mer och mer kommit till visshet om, att ett öde dock i stort sedt går sin från början bestämda bana som projektilen sin kurva. Det är egendomligt att se, hvilken oförmåga Geijerstam har att finna sig i tanken på själarnas ensamhet och att de - för att tillämpa en gammal filosofisk vändning - dock alla i botten äro »slutna monader, hvilka ej kommunicera med hvarandra». Men frånsedt detta är episoden intressant. Den gifver bokens hufvudtanke liksom i spegling från nytt håll, och Aabels bref från fängelset lämnar, som jag tror, ett både allvarligt och sant stycke själshistoria. Det är blott skada, att hela detta motiv så illa hakats in i berättelsen. Särskildt onaturligt är det sätt, hvarpå den nyss nämnda skrifvelsen från fängelset införes. Den ankommer till sin bestämmelse på sidan 181 och blir ej läst förrän på sidan 255, och däremellan tages den oupphörligen fram ur sekretärens klafflåda och lägges in igen. Man blir irriterad af detta hemlighetsmakeri med ett obrutet bref - dylika grepp använder en följetonist, som vill vara spännande, men icke en psykolog, hvilkens mål är enkel och rättfram människoskildring.
Sådan är »Själarnas kamp». Dess intressanta ämne skulle hafva vunnit på en långt mer koncentrerad framställning. Skrifsättet är flerstädes så vidlyftigt och omsägande, att man kommer att tänka på det gamla uttrycket: framställningen har blifvit lång, därför att tid har saknats att göra den kort. Men hvarför har icke författaren gifvit sig tid att göra boken kort, d. v. s. genomtänkt och genomskrifven? Själfva satsbyggnadernas arkitektonik är till den grad försummad, att man ej sällan måste läsa två eller tre gånger dessa planlösa perioder med sitt otal af relativsatser. Meningar som följande kunna kallas typiska för boken: »När jag började med mitt nya arbete, ställde böckerna på hyllan och läste in mitt manuskript i skrifbordslådan för att författa andra och bättre, då var det han, som förstod mig, honom jag talade med. han, som fick del af allt, som jag skämdes att förtro någon annan, till och med framför dig» - eller följande: »Men af alla dessa människor, som jag sett, vet jag ingen, om hvilken jag har skäl tro, att hans natur är sämre än min egen, eller att den upptäckt, han gjorde, när han fann sig vara en brottsling, var mindre ägnad att öfverraska honom än mig.»
Det är skada, att man så vårdslösar det formella, när man har något verkligt på hjärtat. Med strängare formbegrepp skulle hela boken fått en fastare karaktär och en stoltare resning. Mångt och mycket, som nu försvagar romanens verkan, skulle då hafva fallit bort, och »Själarnas kamp» helt kunnat blifva den allvarliga och ståtliga nutidsskildring, som den nu blott är delvis.
19 april 1904
