Då man dessa tidiga och brusande vårdagar sitter med Strindbergs nya, länge bebådade roman i sin hand, går tanken af sig själf tillbaka till de förgångna dagar, då den bok kom, hvilken »Götiska rummen» fortsätter, den bok, som var den verkliga vårstormens i sin författares lif och i hela vår moderna diktning. Hvad det var längesedan »Röda rummet» såg dagens ljus, ett kvarts sekel sedan! Man var ännu gymnasist i det gamla gymnasiet på Riddarholmen, men när man i rasterna spatserade längs kajerna, trängde med den hvinande vårvinden från Saltsjön August Strindbergs namn in i sinnet. »Röda rummet», det lät lockande och fantastiskt som namnet på konspiratörers och brandstiftares hemliga församlingsort. I »Röda rummet» gnistrade ,och sprakade säkert upprorstankar, som skulle låta de gamla svenska herrarna i Riddarholmskyrkan strax intill vända sina murkna ben, därifrån skulle en stridshymn strömma ut öfver Svea land, i släkt med de nyss frigjorda vågornas och den vårblå luftens. Redan innan man läst den - och hundrafaldt mer naturligtvis sedan - sammanväfdes boken med ungdomsmodet och ungdomstrotset i ens bröst. »Röda rummet» vardt för en hel generation först en helig, sedan en klassisk bok - och knappast har, sedan Thorilds »Passioner», något enstaka svenskt diktverk åstadkommit en sådan fullständig frontförändring inom vår litteratur och en sådan samling af unga, nya krafter.
Det är icke utan vemod man nu, inför det tjugufem år senare utkomna fortsättningsverket, erinrar sig allt detta och tager den nötta volymen ner från sin hylla. Detta vemod gäller mindre det rent estetiska. Visserligen kan »Götiska rummen» i fråga om gestaltningskraft, glans och rikedom ingalunda mäta sig med »Röda rummet», i hvilket en genialisk ungdoms hela kraftöfverflöd berusade och bländade. Men »Götiska rummen» är dock på intet vis något fattigt verk. Infallen och paradoxerna fladdra ännu och lysa i denna bok som höstnattens irrbloss. Inga år hafva kunnat bringa till tystnad eller ens försvaga den Strindbergska satirens mördande korseld. »Bra rytet, lejon,» vill man än en gång ropa, när man hör alla de jäsande anklagelser och invektiv, som fylla sidorna. Betänker man, att arbetet stammar från en diktare, som måste sägas hafva passerat zenit, och att mellan detta och dess tjugufem år äldre föregångsverk ligger en alstring, som både i fråga om idéer och omfattning knappast äger motstycke i vår diktkonst - det skulle då vara Almqvists - blir det förundran och beundran man måste känna inför en sådan oförbrännelighet. De gamla sägnerna om fabeldjur, som trifvas i elden, och metaller, som lågan aldrig kan smälta, komma för tanken. Ty hur har det icke brunnit i denne mans diktning! Oskyldig och klar som en vårens valborgseld förefaller »Röda rummet» mot alla de dunkla, vildt flammande bål, Strindberg tändt sedan, och af hvilka det nya, sista verket icke lyser minst hemskt och starkt. Rent stilistiskt taget står till och med romanen från i dag kanske högre än ungdomsarbetet. I detta fanns åtskilligt konstladt, skattande åt dagens mod och inflytanden utifrån - i »Götiska rummen» är allt konventionellt i språk och stil bortbrändt af lidelsens blå låga.
Nej, det vemod man erfar under en jämnsides läsning af de båda böckerna rör icke estetiken, utan moralen, rör hela arten af Strindbergs utveckling. En enda personförändring i det nya arbetet gifver en tydlig fingervisning om hvad jag menar. »Röda rummets» hjälte, Arvid Falk, förekommer icke mer i »Götiska rummen», där i stället den måhända ärlige, men säkert råe och cyniske doktor Borg, han med ansiktet »likt en halfrutten broplanka» och talet i harmoni med detta ansikte, blifvit den gallsprängde författarens språkrör. Arvid Falk var alltid en fin man, en lyriker, en drömmare, som icke blott kunde hata, men svärma, älska och förlåta. Arvid Falk förekommer icke i »Götiska rummen».
Vin af ädelt drufslag jäser ut med tiden och blir med åren icke endast starkt utan också mildt. Hur pinsamt saknar man icke i Strindbergs utveckling hvarje spår af erfarenheternas och ålderns stilla öfverlägsenhet, hvarje skymt af till lugnt förstående omsatt världsvisdom. Ondskan och hatet tyckas hafva öfvervuxit allt annat i detta hjärta. »Götiska rummen» liknar ett fält, där endast törne och tistel gro. Förgäfves letar man en doftande blomma eller ett susande strå. På alla dessa sidor hittar man icke ett enda ställe, där författaren icke uppträder som kärande och förfördelad. Aldrig ser han på världen och sitt eget öde, som de stora diktarna kunna det, fritt och rättvist liksom från en annan stjärna. Strindberg anklagar i »Götiska rummen» 1880-talet för råhet: anklagelsen klingar underligt i hans mun. Okvädinsordet, som alltid utgjort en integrerande del af hans genialitet, firar i »Götiska rummen» formliga orgier. Rå och penalistisk är också den religionsmystik, som han på äldre dagar lagt sig till med. hans första ungdoms läseri i annan form. Straff och synd äro dess enda poler. Med djup beklämning ser man Strindberg föra den rena väckelsepredikantens simpla och skadeglada resonemang. Man läse exempelvis följande samtal från ett dårhus:
»Ni har ju skalden X här?»
»Ja, han är här.»
»Nåväl, han utmanade Herren och stämde honom på valplatsen i Hinnoms dal! Hvem segrade?»
»Tror du att det var detta?»
»Ja, hvad skulle det annars vara? Tobaks- och alkoholförgiftning är ju lätt botad. Deliranter gå själfva till sjukhuset, och komma ut om åtta dar. Tänk, att du inte kan se ett kausalsammanhang, som är så slående.» -
Med dessa vedervärdiga ord berättar August Strindberg, en lidande själf, en skald själf, ett tragiskt diktaröde. Det faller mig icke in att diskutera den absurda lifsuppfattningen. Jag blott vill med ett enda, men tyvärr handfast exempel visa, hvilken grad af finkänslighet, som utmärker »Götiska rummen».
Skärskådar man »Götiska rummen» såsom ett konstverk, är det, som först och sist förvånar, den obegränsade godtyckligheten. Godtycklig är berättelsens plan, om man kan tala om en sådan i ett arbete, som skildrar svenskt lif under tvenne decennier i form af fyra eller sex - det är icke lätt att hålla reda på det - olyckliga äktenskap och en olycklig fri förbindelse. Bokens tema uttrycker författaren med orden: »Så kom Dockhemmet förstås och hela mojet efter. Ligakvinnor och kanonkvinnor, federationskvinnor och handskekvinnor. Det var ett helvete för en äkta man att lefva!» Som man ser. är det om det vanliga Strindbergska helvetet, som också denna berättelse handlar. Dock denna bok skulle ju icke skildra blott och bart ett specialhelvete, men tjugu år af ett folks kulturutveckling - man tänke sig detta illustreradt af en oändlig rad oändliga äktenskapliga gräl!
Visserligen vidröras i »Götiska rummen» äfven andra sidor af tidens lif, men antingen flyktigt och blodlöst eller blodigt orättrådigt. För hela det andliga omgestaltningsarbete, som 1880-talet utförde och i hvilket han själf en gång spelade en så betydelsefull roll, har Strindberg nu blott glåpord och axelryckningar. Hans gränslösa otacksamhet mot allt och alla får liksom en ursäkt, när man ser hans otacksamhet mot sitt eget forna jag Hvad som på 1 880-talet skedde, var ju ingalunda blott en skönlitterär revolution. Öfverlefvade tankar och metoder sopades bort på alla områden, den andliga opinionen förnyades. Icke stort kärleksfullare visar sig Strindberg mot 1890-talet, ehuru han själf ännu dväljes inom den mystiskt ockulta trollcirkel, med hvilken dess nyromantik band så många sinnen. I alla de ändlösa resonemang, som hans personer föra, finns ej en halfkväfd aning om, att detta decennium var en litterär och konstnärlig glansperiod, hvartill vår odling ej äger allt för många motstycken. Och hvad som är långt viktigare: Strindberg tycks icke hafva det ringaste berörts af den starka nationella samling, hvilken genomträngde Sverige under dessa år och gaf nationen ett ökadt lifsmod, en starkare tro på sina utvecklingsmöjligheter och sin framtid, en puls, som slog kraftfullare, och en förtröstan, som talade stoltare.
Nyckfullt och godtyckligt, som periodens andliga innehåll behandlas, äro också i »Götiska rummen» de skildrade gestalterna valda. Här saknas fullkomligt det, som var »Röda rummets» storhet - den sammanhängande och breda samhällsskildringen. I »Röda rummet» lämnades ett verkligt tvärsnitt uppifrån och ner genom en hel tid, hugget med ett blankt, blixtrande vapen. Där skymtade Karl XV och hans omgifning, där skildrades borgerskap, byråkrati, präster, affärer, journalister, artister, bohème, tiggare och gatpojkar. Boken imponerade och imponerar ännu just genom satirens storartade omfattning och skildringens inre, historiska hophörighet. Där var hela Stockholm och ett hörn af landsorten, där var tidpunktens luft, människor och väsen, allt utomordentligt lefvande och åskådligt. I denna nya roman finns intet motsvarande. Om det varit Strindbergs mening att hålla sig till familjen Borg och söka visa, hur de nya idéerna och stämningarna bröto sig inom en enda familjekrets, har denna tanke förfuskats därigenom, att alla dessa herrar och fruar Borg genomgå precis enahanda upplefvanden - alla gifta sig, blifva frenetiskt olyckliga, skilja sig och börja på nytt igen med samma resultat. Lifsödenas enformighet förtager karaktäristiken. Själfva omgifningen - detta Stockholm, som Strindberg annorstädes målat så mästerligt som knappast någon efter Bellman - lefver icke i denna bok. Författaren har också under den tidrymd som här framställes merendels vistats långt borta från sin fosterstad. Den, som själf varit med i rörelsen under dessa år från slutet af 1880-talet och under det därpå följande, decenniet, känner icke igen hvarken människorna eller deras ton och tankar. Mer än någonsin gäller det om Strindberg i »Götiska rummen», hvad som sades om en fransk författare: han känner gatan, men tycks icke hafva varit inne i husen. Strindbergs enda observationspunkter i »Götiska rummen» är gatan och dess annex: kaféet.
Helt annorlunda blir emellertid intrycket, om man icke på arbetet ställer den genomförda sederomanens kraf utan följer episoder och samtal utan tanke på bokens komposition eller syfte. Ty på hvar enskild sida lyser ännu Strindbergs genialiska impressionism. Jag vet knappast någon, som så snabbt i ett sådant blixtljus af skälfvande realitet kan fixera situationer och ansikten. Hans språkliga ingifvelse är af en instinktiv och ögonblicklig styrka utan like - och den aldrig stannade strömmen af personlig lidelse gifver själfva orimligheten en sorts lifskraft. Allt, hvad Strindberg rör vid, genomglödgas af det vulkaniska i hans natur. Likt en mörkt glänsande åskhimmel kan ännu hans skildring stråla af hatets och passionens poesi. Den, som vill hafva ett intryck däraf, han läse första delen af kapitlet »Esther». Det är en skildring af en natt, begynnande i ett dåligt hus och slutande vid en poets dödssäng på ett sjukhus. Där finns på ett par sidor ett extrakt af all lifvets hemlighetsfulla heta brygd af lusta, längtan och död. Sådant gör ingen annan än den nattens och passionens alkemist, den mästare i språkets och stämningens svarta magi, som August Strindberg är.
Jag skulle önska, att en social svensk kritiker en gång på rama allvaret undersökte August Strindbergs samhällssatirer och deras anklagelser mot ordningen och andan i vårt land. Jag skulle önska det därför, att det är min öfvertygelse, att dessa hans skrifter, trots den öfverdrift, som präglar dem och utan hvilken satirens konst knappast är möjlig, tydligare än många andra aktstycken belysa de lyten och skavanker, af hvilka det svenska samhällslifvet lider. Almqvist skref i sin tid en märklig bok om »det europeiska missnöjets grunder». Strindberg är det svenska missnöjet personifieradt och i genialisk dignitet. I sin ungdom älskade han att kalla sig Loke, lögnfienden; i »Götiska rummen» nämner han sig själf »felfinnaren». I mun på kritikens, upprorets och begabberiets andar har han talat med hundra tungor, och hvad som än kunnat fattas honom, aldrig har det varit den satiriska agans gissel eller hånets brännjärn. En treenighet af sanningsvittne, domare och - Thersites finns kanske hos hvarje äkta satiriker. Hos Strindberg har med åren kommit allt mer af den sista snedvridna och förvuxna personagen med sin af hätskhet grumlade blick. Det hindrar icke, att han är född och danad till snillrik satiriker - det svenska samfundets professionella första opponent.
I »Götiska rummen» sprakar och bränner också satiren åt alla håll och kanter med en rent ungdomlig häftighet. Åter en gång måste man beundra denne mans färdighet i att hitta de svaga punkterna och kunna slå så det känns. Hvem vill förneka den sakliga sanning, som finnes i hans polemik mot det svenska samfundets byråkrati, slentrian och formelväsen, mot den svenska politikens brist på idéer och lyftning, mot den svenska nutidens misstroende gent emot de starka initiativen och de skapande viljorna. Förtjänt är gycklet med affärslättsinnet så väl som med samhällets dyrkan af den städade och välborstade tomheten. Värd att lyssna till är också Strindberg, när han gör sina paradoxer öfver utvandringens orsaker och som förklaring påpekar den inre vantrefnaden, bristen på nationell samhörighet, ort- och klasspartikularismen, men framför allt saknaden af armbågsrum för kantiga, utpräglade personligheter och spelrum för äfventyrslystna krafter i ett land, där allt skall gå i kunglig majestäts nådiga tågordning och den »kungliga, svenska afundsjukan» gärna samlar de många inregistrerade mot den ensamme brottaren. »Ja, det är så mycket moj, som här gör lifvet odorfvigt. Ingen känner sig hemma hos sig; hvar och en är fiende i fiendeland; att uträtta något vågar ingen, ty han blir hindrad; den enda energiyttring man spårar är den, då något skall hindras. De som vilja göra något, måste söka ett annat land, och därför utvandra de energiska, men hindrarne stanna.»
Det finns i detta och dylika utfall mycket af den öfverdrift, som tillhör satirens väsen, mycket är också bitterhet och grälsjuka. Men där ingår också annat. Ännu en gång, Strindberg är det svenska missnöjet personifieradt. »Tjänstekvinnans son» skulle med en begåfning af annan art säkerligen själf hört till utvandrarna, som funnit stugan för trång och kvalmig. Människor och samhällslager, hvilka blott sällan kunna klart redogöra för sina känslor och motiv och ännu mera sällan få dessa tolkade för offentligheten, tala med hans förbittradt högljudda och vredgade röst.
Tyvärr lider emellertid den Strindbergska satiren ofta af ett
grundfel, som trubbar af polemikens styrka. Strindberg vill göra sin
sak för väl. Han nöjer sig ej med att vara den frie kritikern - han
vill också vara vetenskapsman, historiker, statistiker, sociolog. När
den fåfängan kommer öfver honom, går det nästan alltid galet. August
Strindberg saklig och objektiv!! I denna bok vill han sålunda
t. ex. i sin satiriska kritik stödja sig på ovederläggliga
siffror. Det är ingenting mer eller mindre än Sveriges officiella
statistik, som drages in i romanen. Ett enda exempel skall visa huru.
För att ådagalägga, hvilken oproportionerlig mängd af tärande
ämbetsmän Sverige föder, låter Strindberg en lifförsäkringsinspektör,
som skryter af att hafva reda på sina lif, citera den officiella
statistiken. Sverige har, säger han bland annat, »28,000 präster med
biträden». Summan låter betänklig. Jag slår upp det sammandrag för
1890, som Strindberg begagnat af Sveriges officiella statistik, och
finner mycket riktigt summan 28,352,
Den passionerade och ansvarslösa brådska, med hvilken Strindberg på detta sätt söker siffror och argument, är det också, som gör hans diskussioner om kvinnofrågan så vanvettiga. Som han aldrig gifvit sig tid att ordentligt höra på, hvad kvinnorörelsens förfäktare egentligen önskat och velat, kan han få tillfälle att polemisera i det oändliga mot idéer, som aldrig funnits, eller åsikter, som på sin höjd spökat hos riktningens karikatyrer. Aldrig ligger det närmare till hands att tillämpa det gamla ordstäfvet om lusten att rita djäfvulen på väggen blott för att få nöjet att piska honom. Det faller mig icke in att diskutera detta. Man diskuterar icke med en frenetisk dåre, och det har den snillrike diktaren blifvit på detta kapitel. Men det är underligt, att han med sin skarpa blick för det löjliga icke märker, på hvilkens bekostnad man skrattar, när man för hundraelfte gången får läsa samma, genom volymer fortsatta, äktenskapliga gorm. I »Götiska rummen» finns icke en karl, som icke har en satan till hustru. Alla dessa herrar Borg, som af Strindberg dock skildras som typer af verkliga män, ha obegripligt ringa smak vid val af hustrur. De skilja sig, gifta om sig och synas få samma kvinna igen, samma gemena blåstrumpa och själfviska emancipationstoka. Ännu på bokens slutsida, då man är formligt ihjälskriken af äktenskapligt larm, meddelar August Strindberg en sista dämonisk giftermålsinteriör, hvilkens tragik hvilar på - kalfstek och gurka. »Hon kom en natt från teatern och ville ha en smörgås med kalfstek och gurka, sedan hon väckt mig med ovett, men när gurkorna saknades, blef hon ond och ställde upp hela elektriska belysningen, som gick för fullt verk till morgonen. När jag då läste lusen af henne, sa hon att jag ingen gentleman var. och då jag åtminstone bevisade henne att jag var en man, gick hon till en advokat.» Sådant är det August Strindberg vill att man skall taga på allvar, medan man i stället sitter och längtar efter en modern Aristofanes, som gaf den tragikomiska misogynen sin rätta behandling.
Det skall visst icke förnekas, att Strindberg med sin genialitet i att finna väsens antipatier mången gång skildrat könens antagonism med skrämmande styrka och en specialists dämoniska insikt i människohjärtats ondska. Också i »Götiska rummen» finns midt bland de många tanklösa skällsorden enstaka ställen af en dyster makt, sällsamma dekokter af lönligt agg och lidelse, kokade på underjordisk eld. Men hur tomt verkar icke på längden genom bok efter bok detta ofruktbara kif! Hur absolut saknas icke i allt detta det, som dock är grundvillkoret för hvarje möjlighet till mänsklig samverkan - den goda viljan! Blott den knutna handen, aldrig den öppna mot det enda, oundgängliga och omistliga ressällskapet på den tunga, mödosamma resan - hvilken otacksamhet och, om man icke kan känna så, hvilken dårskap. Mättad med hela lifvets, jordens och människohjärtats fruktbarhet förefaller mot detta själffångenskapens sterila ishat den milda känsla af ofullkomlighetens djupa gemenskap, Fröding så gripande uttryckt i dikten om »mannen och kvinnan»:
Jag gitter ej banna och klandra,
jag gitter ej se hur du gråter,
vi måste förlåta hvarandra,
när icke Vår Herre förlåter!
Man kan af en novellist icke med fog kräfva tänkarens tankereda eller vetenskapsmannens förmåga att objektivt väga och mäta. Men det är ett ödesdigert fel att så absolut sakna både det ena och det andra, när man som Strindberg så mycket diskuterar filosofiska frågor och vetenskapliga teorier. Åtminstone hälften af »Götiska rummen» utgöres af resonemang, förda af talande hufvuden om de tankar och läror, som sysselsatte det förra århundradets två sista decennier. När man betänker, i hvilken grad Strindberg såsom bärare af naturalismens idéer först och mystikens sedan gripit den läsande allmänheten, får man ett bjärt bevis på, hur mycket mera passionen och slagordet verka än idéerna. Förvärfvad genom verklig kamp, kritiskt undersökt och proberad, kärleksfullt tillägnad, tills tänkaren pejlat hela innebörden, förefaller nämligen knappast någon af de tankar, Strindberg talar om i »Götiska rummen» och på hvilka han baserat sina föregående skönlitterära verk. Tvärtom, under tillfällighetens insegel tyckas hans tankar hafva vunnits - en bok, hittad af en slump i en antikvarisk boklåda, eller ett tidskriftshäfte, som fallit i hans hand, hafva kunnat med ett slag vända upp och ned på hans åskådning. Fanatiskt förfäktade, så länge de gingo ihop med teorierna för dagen och de egna lidelserna och upplefvandena, afskedas hans tankar lika ögonblickligt, när modevinden och hans egen stämning blåsa åt annat håll, afskedas på äkta Strindbergskt manér med en spark och ett glåpord. Strindbergs tilltro till okvädinsordets betydelse är särskildt obegränsad och naiv. I den punkten har han varit sig lik i alla väder - realisten och mystikern är samma gamin i gathörnet, för hvilken öknamnet har trollformelns kraft och tjusning. Med benämningen »veterinärfilosofi» är sålunda t. ex. darwinismens filosofi affärdad. Mer behöfs icke. Genom hugskott, utbrott och plötsliga andliga öfverrumplingar har hans utveckling fortgått. Aldrig märker man organismens stilla växt inifrån eller en uthållig, stridande själs rastlösa och sanningskära arbete. Denna hjärna är icke en eld, i hvilken tankens ädelmetall frigöres - den är en kokande helvetesgryta, där allt sjuder och hvirflar rundt.
Och dock ägde Strindberg från begynnelsen åtminstone ett par af forskarens drag - vetgirigheten, den oupphörligt frågande och kombinerande inbillningen, hypoteskonsten, men allt detta har blifvit till ringa eller intet resultat i hans vetenskapliga kritik. Ty han har saknat hvarje skymt af den vördnad inför verklighet och natur, den tankens ödmjuka läraktighet, som högre än det obestyrkta infallet och det klingande slagordet skattar kontroll och sanningsenlighet. Strindberg har också till tankelifvet öfverflyttat sina vanor som polemiker, han handskas också med ideala värden och storheter som en genialisk - pamflettskrifvare. Liksom han icke i lifvet märker sinnens och hjärtans frändskap, ser han heller aldrig fredlig utveckling i idévärlden. Också där är ett evigt krig, skalperande och hojtande. Tankens hemlighetsfulla makt att omsätta sig och ingå nya föreningar är honom fördold, därför är det också i hans skildring af 1800-talets sista andliga processer blott inbördes mord och brand och aldrig kontinuitet och sammanhang.
I slutet af »Götiska rummen» finner man bland andra ockulta trosbevis följande: »Jag fick en gång en pincenez af min farmor under det vi voro goda vänner. Den var af slipad bergkristall och utmärkt vid obduktionerna, ett riktigt underverk som jag vårdade. En dag bröt jag med gumman, och hon blef ond på mig. Då hände på nästa obduktion att glasen föllo ur utan orsak. Jag trodde, att den var sönder helt enkelt; skickade den till lagning. Nej, den fortfor att vägra sin tjänst; blef lagd i en låda och kom bort.»
Detta får väl anses som prof på Strindbergs nuvarande lifsåskådning. Det är själfklart, att inför ett sådant sätt att resonera hör allting upp, hvarje möjlighet till ett naturligt sammanhang i tingen. Världen är vorden till ett söndersprunget glasprisma, hvilkens skärfvor fantasien och lidelsen för minuten kaleidoskopiskt hopfoga efter behag. Undret är blifvet beständigt, tanken har abdikerat, ty den ockulta hophörighet Strindberg vill gifva fenomenen har för alla andra lika liten betydelse som en sofvandes drömmar för dem, som äro vakna. Man ler åt denna filosofi med mystiska pincenezglas, förhäxade teaterkikare och likheter i namn mellan två som heta Hinz och två som heta Petterson, men i det leendet är mer än en axelryckning, det är en tyst dom öfver en storartadt begåfvad, snillrik, ännu i sina förirringar intressant man, men hvilkens andliga karaktär icke hållit måttet.
20 april 1904
