En främling, som af August Strindberg endast kände hans produktion från de fem. sex sista åren och allmänt hörde dess författare benämnas Sveriges främste nu lefvande, skulle helt säkert undersamt skaka på hufvudet. Men äfven vi andra, som känna hela hans lifsgärning, som vuxit upp med hans verk, aldrig kunna mista vår beundran för hans skriftställarskaps djärfhet och snillrikhet och aldrig skola förgäta tacksamhetsskulden mot den litterära revolution han åstadkommit - den kanske mest ingripande och förändrande i hela vår diktnings historia - äfven vi måste inför dessa sista års böcker stå undrande och spörjande. Stamma verkligen från ett lands främsta författare dessa hans sista historiska dramer, i hvilka det mesta är historiskt i salig Crusenstolpes manér och i hvilka af det gudomliga ensamt den gudomliga grofheten finns kvar? Äro »Kristina», »Engelbrekt» och »Gustaf III» arbeten af ett lands främsta skald? Kan »Götiska rummen», denna simpla, till roman knappt nödtorftigt förklädda pamflett, härröra från den, man vill se upp till som till ett lands förste författare? Och just i dessa dagar är man tyvärr än en gång tvungen att göra samma samvetsfråga inför en ny skapelse af Strindberg. Sällan har hans sista tids mekaniska snabbskrifveri så bjärt framträdt som i de »Historiska miniatyrer», hvilka han nu utgifvit och som i tvenne vackert utstyrda små band meddela ingenting mindre än en världshistoria i fickformat från Moses till Napoleon.
Ett allmänt omdöme riskerar nästan alltid att blifva ett oriktigt omdöme. August Strindberg vore icke den han är, om icke också här och hvar i denna bok glimtade fram hans lidelsefulla originalitet, om icke enstaka bland denna mängd historiska bilder vittnade om hans medfödda och genialiska berättargåfva. För att icke förfalla till någon sorts orättvis öfverdrift - ty den, som äger en fläkt af historisk anda inom sig, måste känna harm inför det okunnighetens mod och det pietetslöshetens lättsinne, med hvilka Strindberg handskas med häfderna - skall jag i denna kritik genomgå hela boken och göra samma världshistoriska vandring som författaren. Den är lång och mödosam nog - från Moses' födelsedag till den 18 Brumaire - åtminstone för den, som icke lärt konsten att med obesvärade Lunkentussteg marschera genom seklerna.
Den första berättelsen i samlingen, »Egyptiska träldomen», är en af de allra bästa och friskaste. För Strindberg gäller som bekant icke det gamla ordet »all vår början blifver svår». Början utgör alltid det bästa i hans arbeten, första akten af ett drama, första kapitlet af en roman, första sidorna af en bok. Greppets genialitet, den utomordentliga och oöfverträffade raskhet, med hvilken Strindberg orienterar sig och läsaren i ämnet, så att fantasien genast och blixtsnabbt ryckes »in medias res», göra alla hans introduktioner så bestickande och lefvande, omsväfvade som de äro af den nyss fångade idéens omedelbarhet och glans. Skada blott, att fortsättningen så sällan infriar löftena. Men hur vore det också möjligt hos en diktare, för hvilken hugskottet mer och mer blifvit allt, som numera aldrig har tålamod att låta ett uppslag stilla växa och mogna och som så ytterst sällan under hela sin bana känt den aktning för konsten, som icke släpper verket förr än det erhållit helhet och afrundning.
I hvarje fall är denna inledningsnovell, »Egyptiska träldomen», liffull och lustig, isynnerhet i begynnelsen med de utomordentligt åskådligt skildrade tvenne judiska typerna: svärmaren, som inför alla vedervärdigheter blott tänker på Herrans löfte, och realisten, som tycker att allting går baklänges, och vet att man får stänga butiken, om Nilen icke stiger tillräckligt och det blir missväxt. Sedermera får man till lifs ett par tempel- och pyramidscener med talmystik och mytologi. Hur pass mycket allt detta stämmer med modern egyptologi, lämnar jag därhän. Hufvudsaken är, att det hvilar stämning öfver dessa skildringar, sägnens kolorit och sol.
Efter Egypten kommer man till den antika världen, åt hvilken
Strindberg skänker ett halft dussin längre berättelser, fyllande så
godt som hela första delen af det nya verket. Låtom oss säga med det
samma och utan omsvep, att dessa tillhöra det allra sämsta Strindberg
någonsin lämnat ifrån sig - särskildt gäller detta de nästan
upprörande hellenska bilderna. Så underligt är egentligen icke detta.
August Strindberg och Athen! Och om han åtminstone.hållit sig till
Pnyx, till oppositionstalare, demagoger och sykofanter, men nej, han
nekar sig ingenting, han uppsöker det bästa sällskapet, han
eftersträfvar säte och stämma i Platos symposion, han skildrar
Perikles, Alkibiades, Sokrates och Euripides. I fråga om deras
psykologi gör Strindberg naturligtvis genast den mest utnötta af
frågor - hvar är kvinnan? Och han finner egentliga intresset med
Perikles hos dennes frånskilda hustru och hos Aspasia. Sokrates
skildras först och sist som Xantippas olycklige äkta man, och
Euripides, hvilken ju redan antiken framställde såsom kvinnohatare,
låter han vara
»Euripides tycker inte om flickor,» inföll Protagoras.
»Där
lögst du,» genmälde Euripides. »Jag tycker om flickor men inte om hustrur.»»Inte jag heller, jo om andras,» tillspetsade Alkibiades.
Sokrates säger de besynnerligaste djupsinnigheter - man läse t. ex. följande bit ur ett äktenskapligt gräl mellan honom och Xantippa:
»Jag tänker.»
»Är det ett göromål för en man?»
»Förvisso ett högst manligt göromål.»
»Det syns åtminstone inte hvad du gör.»
»
När du gick med barn, syntes det inte , men när det var födt, syntes det.»
Xantippa måste hafva varit högst egendomligt skapad, när Sokrates, hvilkens specialitet ju var förlossningskonst - maieutik - kunde säga något sådant som det kursiverade. Tonen i dessa grekiska berättelser gör svindlande saltomortaler mellan yttersta forntid och nutida ytterlighet. Än är allt så grekiskt, att personerna måste säga ordspråk och vändningar på grekiska, än faller replikskiftet som följande:
»Det står femti hopliter därute och vänta på ditt hufvud.»
»Hur många sa du. Femti? Då flyr jag, ty öfver tretti
maxar jag inte.»
Den amerikanska pokern förbinder sig, som man ser. på ett älskvärdt vis med hellensk spekulation. Förklarligt vore sådant, om författaren åsyftade konkurrens med Offenbach. Den historiska karikatyren är också en konst. Men det skall vara allvar, »historiska miniatyrer». Och utan att blinka återberättar Strindberg Sokrates' allbekanta dödsscen och hans sista afskedsord, återberättar allt detta utan hvarken skönhet eller udd. Han förstår tydligen icke, att detta är en af historiens förklarade episoder, öfver hvilken helgelsen skrifvit sitt osynliga »noli tangere». Skulle själfva språket icke alltid bevara sin Strindbergska skärpa och samtalen icke stundom blänka till af dramatiskt skimmer, skulle man icke tro sina ögon, när man läste Strindbergs stora namn på dessa meningslösa historiers omslag.
De romerska skildringar och interiörer, som sedermera följa, kunna knappast tilldelas ett synnerligen mycket högre värde. Berättelsen »Flaccus och Maro» om den augustinska guldålderns båda mästare lämnar ett lärorikt exempel på hvad Strindberg menar med en »historisk miniatyr» från den latinska världen. Först meddelas ett kort utdrag ur någon liten lärobok om Greklands ställning efter Sokrates' död och sedermera införas de blifvande skalderna som studenter i Athen. De sitta en sommardag på ett värdshus nedanför Lykabettos och dricka chios i en löfsal. Utan de antika namnen skulle man tro sig vara på Stallmästargården eller dylikt ställe, så litet grekisk är färgklangen (jag frånser det ohistoriska i Virgilii ungdomsvistelse i Athen - skalden besökte sannolikt Hellas först på äldre dagar). De båda begåfvade ynglingarna berätta hvarandra - eget nog - uteslutande saker, som de båda två måst hafva på sina fem fingrar, likaväl som alla en smula bildade unga romare - de enklaste kompendiekunskaper om grekisk filosofi. Thales påstod, att allt uppkommit ur vattnet, Anaximenes, att allt däremot uppkommit ur luften o. s. v. Under detta instruktiva samtal kommer underrättelsen om Cæsars mord. Berättelsens nästa och sista scen försiggår i Horatii Sabinska villa. De forna studenterna hafva blifvit gamla och ryktbara. Horatius har sin kollega på middag. Man förstår, att »falernern ligger på is». Under middagen citera de egentligen vers för hvarandra, vers af mer eller mindre allbekant slag, och samtala om Aeneiden och de sibyllinska böckerna. Virgilius känner sig dyster och sjuk, men Horatius tröstar honom med citat ur sin egen poesi. Så dör Virgilius och förordnar, att Aeneiden skall brännas. Men hans sista vilja blir ej åtlydd, hvarom Strindberg tillfogar: »några mena att det var skada, andra mena att det var en fördel». (sic!)
Är detta en novell? Eller vill Strindberg gifva en »kort och nyttig
undervisning» om de båda skalderna? Man skulle kunna tro det sista,
när man ser sådana upplysningar som »Octavianus (sedermera Augustus)»
eller - ännu underbarare - »epikuré
Sedan får man under den gemensamma rubriken »Vilddjuret» romerska
kejsardömets, Caligulas, Claudii och Neros gräsligheter koncentrerade
som i en af Bret Hartes koncentrerade romaner. Claudius' tragedi
berättas t. ex. på fyra sidor med den »
Härifrån för oss Strindberg till Attila, och genast han anländer till barbarerna, stiger hans berättarkonst nämnvärdt. Det kommer en visionär åskådlighet öfver scener och gestalter. Denna ökade kraft höjer en hel rad af den andra delens små historiska krönikor högt öfver de föregående. Man förstår lätt hvarför. Strindberg, som flyktigt gästat alla tidsåldrar, har blott varit bofast i en, har endast försänkt sig i den senare medeltiden eller, precisare sagdt, i tidrymden från skolastikens upplösning till och med reformationsrörelserna. Det är vackert så, och detta af jäsande och storartade brytningar, af religiösa mystici och opponenter, af fritänkare och guldmakare fyllda lifsskede har han verkligen ägnat kärleksfullt studium och intresse. Så snart hans dikt därför slår upp sitt tält i dessa ängder af häfden, får den en åtminstone jämförelsevis fast grund under fötterna.
Redan ett par af de små styckena från medeltidens gryning visa en innerligare hållning. Novellen om Gregorius den förstes klosterlif, »Tjänarnas tjänare», öfverraskar till och med genom en fläkt af verklig poesi. Man igenkänner i densamma den stämning af klostercellens svala stillhet och klosterträdgårdens frid och kryddoft, som August Strindberg i gamla dagar så vackert tolkat. Detsamma är förhållandet med brefvet från Eginhard till Emma, »skrifvet i Benediktinerklostret Seligenstadt vid Main», fylldt af minnet af den döde Karl den store som af en bladtung jätteeks skugga och med något af den ålderns öfverlägsna och milda visdom, som hos Strindberg är så sällsynt och så ofta saknad. Själfva berättelsen om Luther i Rom, kallad Laokoon, torde vara hela den nya samlingens friskaste. Den är visserligen barnsligt gjord i tillspetsningen af motsatserna mellan den fromma germanska världen och söderns med högrenässansen triumferande hedendom, men den äger ett sorts folkligt och naivt lif. Undantagsvis har Strindberg varit vid riktigt godt lynne och oförfäradt smort på med tjock, men präktigt.lysande färg. »Laokoon» har beröringspunkter med Strindbergs äldre, så mycket blodfullare och mer poetiska historiebilder i »Svenska öden och äfventyr».
Men sedan går det åter nerför backe i alla de noveller från olika tider och länder, som Strindberg med sin numer underligt systematiska arbetsmetod ansett sig förpliktigad att skrifva för att nå fram till Napoleon. Man kan framhäfva som ljuspunkter en kraftig och lustig karaktäristik af tsar Peter och ett ganska fyndigt Voltaireporträtt.
Dessa brokiga, så ofta trasiga världshistoriska kaleidoskopbilder söker Strindberg ibland gifva ett slags mystiskt sammanhang. Det sker genom att här och hvar i berättelserna införa en jude, som vanligen heter Eleazar. Det tycks verkligen vara en sorts mystisk, vandrande jude, som skall illustrera lagens och profetiornas fullbordan. Ännu i den sista berättelsen betraktas världsutvecklingen som en seklernas infrielse af Abrahamslöftet. Det är en teologisk uppfattning, som ännu Bossuet - det är öfverraskande att à propos Strindberg få det namnet i pennan - kunde framlägga som en majestätisk historiens filosofi. Men sedan hans dagar har denna åskådning hunnit blifva betänkligt banaliserad och föråldrad. Nu är det knappast någon mer än den enkle landtprästen, som har en sådan syn på världshistoriens oändliga perspektiv.
Sådana äro August Strindbergs »Historiska miniatyrer». När boken trots allt kan fängsla läsaren, beror det därpå, att den dock alltigenom är skrifven i August Strindbergs prosa, i detta beundransvärda språk, i lidelsefull skärpa och naturlig must enastående i vår litteratur, detta Strindbergska språk, som i alla hans andliga sjukdomar och förirringar bevarat sin hälsa, och som, äfven där tanke och kunskap lysa med sin frånvaro, dock i oöfverträffad genialisk impressionism ständigt vittnar om den store skriftställaren.
16 oktober 1905
