Bland Karl-Erik Forsslunds nya »Historier», som, hvilka förtjänster de kunna äga för öfrigt, minst af allt verka genom kvickhet eller ironi, finns det emellertid en, som icke är utan sin udd, och rätt skämtsam. Det är historien om »sfinxen och gatsoparen». Karl-Erik Forsslunds sfinx är en brefpress af bly, som hvilar på en bädd af papper på en poets skrifbord, och »där rufvar öfver alla djupsinnigheter, som hennes herres vänner brukade skrifva till honom, öfver små röda dikter och stora svarta räkningar». Gatsoparen är en statyett af lera på samma skrifbord, och när poeten ligger i sin säng och vill sofva - och skalder tycka om att sofva, det veta vi af Frödings Wennerbom - hålla dessa två skrifbordsutensilier honom vaken med sina samtal. Uppslaget är, som man ser. litet barnsligt, och en viss älskvärd barnslighet är för öfrigt i det hela utmärkande för Forsslunds »Historier», men sfinxens och gatsoparens filosofiska samspråk är verkligen lustigt. Sfinxen har icke förgäfves legat och rufvat på en modern svensk diktares kladdar. Denne talar vackert och mångordigt på 1890-talets finaste symbolist- och framtidssvenska »om den eviga striden mellan lifvets två motsatta poler, mellan ljuset och mörkret, mellan glädjen och sorgen». Och denna eviga världsstrid finner sfinxen också personifierad i det rum, hon själf bebor. Den pågår nämligen, efter hvad hon förklarar för gatsoparen, också mellan poeten, som äger dem bägge på sitt skrifbord, och hans älskade. Han nämligen »ser endast dagrarna, han inbillar sig, att lyckan är lifvets mening, att sorgen skall växa till glädje och lifvet öfverlefva döden». Hon däremot »ser endast skuggorna, hon tillhör natten. Döden är för henne starkare och verkligare än lifvet, sorgen djupare och sannare än glädjen» etc.
Alltså kunna de aldrig blifva lyckliga; så vill lifsgåtan. Sfinxen konstaterar denna fortfarande allmänna gåtfullhet med hela belåtenheten hos en förarglig gammal sfinx, som med glädje finner sitt yrke vara ännu lika mycket i ropet som under den tebanska tiden. Men gatsoparen, hvilken är en rättfram och realistisk natur och vill sin unge poet väl, blir het om öronen och ropar: »Gåtan! jag ger tusan i fruns gåta. Och det kommer han (poeten) också att göra, det skulle frun kunna sätta sig på, om frun inte satt så stadigt förut. Det där om natten och nordpolen och tårars regn och dödens två makter eller hur det var. det kan gå i fruntimmersdjur af bly, men inte i folk af kött och blod...»
Och gatsoparen fortsätter med ett helt litet realistiskt strafftal, som låter sfinxens visdom förstummas, och poeten utan vidare gå ut och hämta sin tillbedda till sig för alltid.
Detta är en bred och godsint satir, som icke illa träffar den nutida diktens talrika gåtställare och mysteriepredikanter med deras rikedom på pretentiösa och tomma talesätt. Det är bara skada, att herr Forsslund själf icke lagt detta program bättre på hjärtat. Ty i hans historier florerar också mer än nödvändigt den gängse mystiska »lifs- och dödsjargonen», och det är ingen brist på falskt djupsinne i hans små berättelser. De himmelsflygande, i praktfull, ja, det medgifves villigt, ofta strålande ordskrud klädda fantasterierna dölja ej sällan sanningar af det mera enkla slag, hvilka förr i världen benämndes »Guds ord från landet». »Comparaison n'est pas raison», säger ett franskt ordstäf. Allt för mycket i denna boks bilder och jämförelser rör sig om påfvens skägg, dess form, färg, mening och beskaffenhet, och det ligger en nästan ynglingaaktig naivitet i det sätt, hvarpå författaren pressar ett uppslag eller en analogi till det yttersta och ledsamma. Det finns här t. ex. en liten skildring, som handlar om »toner», och skildrar deras verkan på en i tonernas språk invigd åhörare. Författaren iakttager en musikentusiasts ögon och ser på dem ett ljust vimmel af gnistor - »det är tonernas unga gestalter, de hade tågat in genom hans örons portar, in i hans hjärnas vida hvälfda salar». Redan detta anslag förefaller mer grant än egentligen träffande och talande, men sedan utspinnes denna tråkiga idé in i det oändliga. Hjärnan skildras som ett stort hus med »kamrar och gemak», där slumrande ton jungfrur hvila. »Och då ynglingarna komma intågande och fylla hvalfven med ljusa flöden af sång, då slå jungfrurna upp ögonen och se sig leende och yrvakna omkring. Så börja de gnola med, halfhögt och trefvande, stiga upp och gå ynglingarna till mötes.»
Men det är icke nog med detta. Sedan blir det bal och bröllop inne i hjärnans salar och sofgemak. »Och nu sjunka de nakna gestalterna famn i famn på hjärnkamrarnas mjuka bolstrar, medan ljusen släckas i salarna och ögonlockens tunga förhängen sluta sig.» Men det är icke nog ändå. Vi få också vara med om tonjungfrurnas barnsöl. »De sjungande ynglingarna draga snart bort igen efter bröllopsnatten, men jungfrurna (?) ligga kvar därinne i kamrarna och minnas och vänta - på den stund då tiden är inne att de skola föda. Föda tankebarn, hvilka växa och bli stora och en vacker dag tåga ut ur hjärnans hvälfda salar, ut att lefva och verka bland människorna.» Reflexionerna efter ett dylikt allegoriserande göra sig själfva, och skämtet ligger här allt för nära till hands för att det skulle innebära någon frestelse att tillgripa det. Men på detta skolgosseaktiga vis diktar icke sällan herr Forsslund med långa, om den mystiska skolastiken erinrande, paralleller Han syr och sömmar i luften med fagra ord och bilder, såsom de konstnärer gjorde det, hvilka med guld och purpurtråd sömmade - »kejsarens nya kläder».
Ofvanstående anmärkningar gälla, som man ser, framför allt tankeinnehållet i dessa »Historier». Ställer man sig på en uteslutande estetisk och formell ståndpunkt, blir omdömet om saken betydligt gynnsammare. Det är icke fråga om annat, än att Forsslund i denna samling likaväl som i sina förra böcker visar en äkta poets gry och egenskaper. Hans rent stilistiska konst står högt. Han skrifver en prosa, hvilkens sjungande, melodiska stråkdrag röja skalden. Hans språk formar sig mjukt efter olika stämningar och har starka koloristiska tillgångar. Men hans fantasi har icke blott ynglingens formlöshet och naiva förtjusning öfver de egna drömmerierna, utan äfven dennes friskhet och lekfullhet.
Man är skapad till sagoberättare, när man så lefvande kan omdikta till sagospel alla naturintryck, och förmågan att förkroppsliga och besjäla de elementariska och kosmiska företeelserna, som icke är vanlig i vår abstrakta tid, gifver Forsslunds begåfning dess originellaste sidor. Hans i denna bok införda »Stjärnsagor» visa dessa företräden ypperst, och det är icke mer än billigt att ur dem också citera några ställen, som visa hans talang från ett lyckligare håll och hur hans fantasi kan få verklig diktarintuition. Redan uppslaget till dessa stjärnsagor är fullt af en sagofjärran och drömaktig poesi. Dessa sägner tänkas förtäljda af prästerna hos ett aflägset stjärndyrkarfolk, som »bebodde ett högland i norr; högt på bergplatåer och fjälltoppar hade det byggt sina blockhus och rödmålade trätempel, tätt under himmelen, de högsta till och med ofvan molnen, med utsikt öfver öde vidder och böljande svartgröna haf af skog». Hur förträfflig är icke i sin korthet denna skildring af ett visionens hyperboreerfolk, och än kraftfullare äro de korta legenderna, som prästerna hos dessa stjärndyrkare berätta under nätterna från de höga tempeltaken.
Man höre t. ex. sägnen om stjärnfallen: »Det är tretton troll, hvilka en klar natt vandra genom Urbergets hundramila skogar. De äro af jättesläkt, de högsta tallarna nå dem endast till hakan; de bära bågar och pilar, och de prata och skratta, medan de med långa steg klifva uppför branten, bullrande skratt, hvilka genljuda i bergen och rulla ned i dalarna som en dof storm. När de komma upp på Urbergets högsta topp, stanna de och se sig omkring. Jorden ligger djupt under dem, rymden hvälfver sig omkring dem klar och stjärnsållad.
Grant skjutväder i kväll, säger så en af jättarna och lägger pilen på bågsträngen.
Grant, grant, mumla alla de andra och skratta.
Så siktar den, som först talat, rakt upp i rymden, och skjuter af. Pilen flyger susande uppåt och försvinner; alla stå tysta och vänta med gapande ögon och munnar, och plötsligt lossnar en stjärna högt däruppe, faller snabbt och slocknar i det blåa mörkret.»
Detta är en uppsvensk midvinternatts stämning, beundransvärdt väl omformad till saga, och dylikt finns det mycket af i dessa »Historier».
Med flit har jag i denna korta anmälan låtit författaren själf föra ordet så mycket som möjligt. Korten ligga på bordet, och läsaren kan så, om han har lust, själf kontrollera sanningen af de omdömen, som här ofvan fällts. Om de förefalla egendomligt stridiga, är det icke kritikerns fel, och herr Forsslund är alltför talangfull och typisk för sin litterära åldersklass, för att man icke skulle känna det som en tvingande plikt, att oförbehållsamt säga sin mening både om de i ögonen fallande bristerna och de många vinnande och vackra sidorna i hans författarskap.
27 oktober 1899
