Karl-Erik Forsslunds nyutkomna vårbok, »Storgården», är utan fråga det bästa han hittills skapat, och mer än så, det är ett arbete af en verklig poet och född sagoberättare, hvilken med samma lekande lätthet diktar på vers och prosa och af solsken och vackert väder sömmar sånger, som skimra såsom prinsessan Åsnehuds klädningar. »Storgården» är en vacker b,ok och en älskvärd bok, och det är ogärna, som kritiken mot så ungdomligt susande rytmer och så varm och blid sagoton kommer med sitt kyliga och inskränkande »men». Men den unge författaren har tyvärr icke nöjt sig med att vara det, hvartill naturen otvifvelaktigt danat honom: sagoförtäljare och spelman; han vill också agera filosofisk samhällsreformator och blir som sådan en sorts Kneipp-doktor af långt mindre nöjsam art. »Storgården» är intressant och gripande, så länge den blott är en skildring af, hur landsbygdens son känner sig kvald och vilse i städernas stenöknar, och tolkar landtbarnets samband med torfva och fädernehem, men den blir långrandig och salfvelsefull, när den öfvergår till ett lekmannaevangelium för »naturenligt lefnadssätt», med mycket (och icke alltid smakfullt) patos, riktadt till de fördärfvade stadsborna! Hvad människan måste hafva för naturlig åtrå att predika och kvacksalfva! Här är en ung poet, som haft den afundsvärda lyckan att hitta sin rätta väg, och att dana sitt lif, som det tyckes, i full och organisk öfverensstämmelse med sitt väsen och lynne. Ty det har säkerligen varit alldeles rätt af detta landtbarn att slita trådarna vid stadslifvet, att bosätta sig med sitt unga vif vid hembygdens blå sjö och att ömsom odla jord och dikta. Och vi andra njuta af hans lycka - harmoni och glädje äro så sällsynta - och äro färdiga att af alla krafter applådera den till naturens sköte återgångne spelmannen. Och ändock är mannen icke nöjd! Han är icke nöjd med sin egen belåtenhet och våra handklappningar. Han vill också vara lära och exempel. Han vill, att vi skola lefva precis som han, flytta från städerna som han och hafva samma kvinnliga ideal, »som har den ljufligaste sångröst och gör den härligaste fiskfärs, som går med samma glada, lugna steg bland solrosor och kålplantor som bland Sjögrens-ackord och Ibsen-gestalter». Han vill, att vi allesammans, oafsedt våra magars beskaffenhet, skola äta samma mat. Ja, detta är icke skämt, ty Forsslund meddelar långa hygieniska matsedlar och dagordningar, och i stället för till diktaren, som inbjudit mig till sitt hem, förs jag in i naturdoktorns mottagningsrum och får hans långa ordinationer.
Och i sin ifver att riktigt framstå som en lyckans Pamphilius och ett den jordiska hälsans gyllene föredöme blir den eljes finkänslige poeten bullersam och tröttsam. Han pojar i jakthorn, badar i sjön Wessman och äter sin hjortronkräm med en suffisans, som strängt taget icke är nödvändig för så pass enkla förrättningar. Lyckans blomma, som i en dikt på bokens ena sida doftar naturligt och förtrollande som nattviolen i skuggan, blir på den andra, utan att författarn märker det, en expositionsväxt med pråliga färger. O, Karl-Herman Bondeson - så heter hjälten - vi skulle njuta din lycka dubbelt oblandadt, om den icke så ofta förevisades för parkett och galleri. Och hvarför denna enträgenhet i att göra proselyter för den heliga landtlefnaden? Hvarför skola alla vår Herres kameler nödvändigt gå till saligheten genom ett och samma nålsöga?
Dessa reflexioner måste tränga sig på läsaren af »Storgården». Boken begynner med en alldeles förträfflig och utomordentligt frisk skildring af ett gammalt hus i Dalarne. Det är den märkvärdiga »Storgården» själf, som slumrat in i snön under väntan på ett ungt, lyckligt herrskap, som skulle jaga spökena på flykten och fylla de tomma rummen med lifvets sorl och upptåg. »I köket låg en katt på spismuren, hoprullad som ett nystan och orörlig; en väfstol stod vid fönstret, och på väfven låg skytteln med afklippt tråd och drömde, att han på sin rosengång genom lifvet fastnat i ett svart krabbasnår som han aldrig skulle komma lös ur.» I hela huset bo nu bara en gammal; gumma och hennes barnbarn - mormodern, som vegeterar under bolstern och bevakar det åldriga huset som en gammal gårdvar, och dotterdottern, som ännu ej är väckt till lifvet, men bidar uppståndelsen också hon. där hon i det slumrande huset sitter och broderar »en duk att lägga i en fiollåda, ett mjukt täcke att breda öfver fiolen, när han spelat sig trött och ville sofva». Men den slumrande Törnrosas väckare, spelmannen med lifvets trolldom i sin stråke, han irrar ännu på främmande vägar utan att hafva funnit stigen tillbaka till hemtrakten - det är Karl-Herman Bondeson, poeten och naturdoktorn, och det är hans historia, boken vill förtälja.
Så se vi honom först i Uppsala, som han skildrar på de moderna unga snillenas numera icke ovanliga vis. Lärdomsstaden är »samma trånga och dystra vrå, hur den än klär ut sig i granna namn». Lärarna hafva i sina själar »inga strängar för långväga vindar att spela på», och studenterna äro »gamla och närsynta med ryggar böjda som trälars och gången trög och tung». Allt detta varierar Karl-Herman i en följd af bref till flickan i Storgården under många harmsna utbrott öfver det dumma plugget. Epistlarna äro säkert sanna och karaktäristiska för en hel mängd unga genier, som aldrig kunna hämta sig från häpnaden öfver, att det icke ens för dem finns någon bekväm kungsväg in i kunskapens land. Och det är ju också upprörande, att dylika fina och sublima andar icke med detsamma blifva burna i guldstol in i vetenskapens allra heligaste! Karl-Herman skyndar så att lämna Uppsala och fara till hufvudstaden, och teckningen af, hur han, naturbarnet och landtsonen, plågas i »storstaden», är gjord med en stämningens kraft och fyllighet, som låter en glömma alla naiviteter. Visserligen måste Stockholmsbon draga på mun, när han ser sin beskedliga stad, på hvilkens gator och gränder han vandrar förtroligt som i sina egna rum, skildrad såsom ett labyrintiskt Babylon, fullt af smuts och last, ett fasligt Sodom och Gomorrha, öfver den landtliga oskuldens Gud måste sända sitt svafvelregn. Asch, Karl-Herman, det är icke så farligt, är man hågad att ropa, när man läser hans tragiska skildringar af, hur »människorna bli uppslukade af stenhusen. De komma nog aldrig ut igen, tänker jag, ut i luften och solskenet. De ligga därinne i mörkret i stenodjurens magar och smälta, odjuren suga musten och lifvet ur dem, de bli sten i stället för kött och blod»!! Men fläkten genom dessa sidor är, trots allt, så stark, intrycket af den absoluta artskillnaden mellan stads och lands ättlingar så mäktigt gifvet, att man glömmer alla grodorna för de präktiga lyriska ställena och rent af känner en dunkel rousseauism vakna i sitt hjärta. Hvad man icke äger, står alltid för inbillningen såsom längtans paradis, och Faust utanför stadsporten är en af den tänkande stadsbons vanligaste och käraste drömmar!
Så lyckönskar man af godt hjärta Karl-Herman till hans beslut att lämna Babylon och Astarte och ifrån det svarta, smutsiga och syndiga Stockholm resa till Wessmans blå sjö i Dalarne, och i denna stamhärd för svensk dygd och heder bosätta sig på Storgården med Birgit, det gamla husets prinsessa Törnerosa, den lilla dalkullan, som nu har icke blott täcket till fiollådan, men också brudtäcket färdigt. Och nu tager bokens egentliga kärna vid, den stora skildringen af Storgårdens idealhem och de unga tus sälla, af sång och saga förgyllda landtlif.
Poetens lyra, som hängt död och stum, så länge han lefde i städerna, får klang och ton, när han kommer tillbaka till hemtrakten, och den harmoni, som en växt erfar, hvilken efter misslyckade omplanteringar återfått sin egen jordmån, fyller hans väsen. Och nu går Karl-Herman helt upp i naturlifvets lycka. Det blir kanske ibland litet för mycket af det goda - man erinrar sig inför allt det myckna gröna fru Lenngrens ord:
Skog, ängar, bete, sol och vår,
en fähund och en skock med får,
se, det är en idyll, som ändtligt man förstår,
så sann och menlös, att den - bräker.
Men detta är undantag. Denne skald, som är så litet djupsinnig och intressant, när han resonerar filosofi eller kalfatrar samhället, blir djup och intressant, när han skildrar naturens lif, så nära står han det, och så omedelbart och starkt afspegla sig dess elementariska växlingar i hans själ. Den lyriska dagbok öfver ett år på landet, som han här gifver, är genomsusad af alla de olika årstiderna, och dess sånger om grodd och dagg, blomning, skörd och vinterhvila klinga med utomordentlig fart och stämning.
Prosan och versen blifva lika friska, illusoriska och intagande, när Forsslund försänker sig i dylika naturintryck och omskapar dem till ordmusik, bilder och saga. Hvilken klang af vinterluft, hvilket glitter af frost, hvilken hög, blå himmel fylla icke en vintervisa, som följande:
Hvita vinter, frisk och ren
är din luft att andas.
Tränger genom märg och ben,
stark med blodet blandas.
Hvarje lungans minsta vrå
fylles af en isklar bölja.
Genom hjärnans celler grå
svala vågor skölja.
Hur brusar icke marsvinden och den första vårfläktens oroliga anda genom en påskstrof som följande, som skildrar, hur vintersorgerna såsom häxor flyga till Blåkulla:
Sorgen sneglade på mig,
smörjde sina skor med borsten,
gränsle på kvastkäppen satte sig
och for af igenom skorsten.
Fönstret slog jag upp och såg
ut i natten. Jorden låg
stel och sömntung under snön,
som en barm jag såg den häfvas.
Under isens täcke sjön
drog efter andan, som nära att kväfvas.
Men däruppe högt i skyn
såg jag en syn.
Och hvilken fridfull, nästan majestätisk stämning af mognad och bärgning, af klar, målmedveten höst råder icke i epilogens härliga höstsång:
Nu är det höst, nu är det tid att skörda.
Nu faller frukt, nu mognar frö och säd.
Och böjda under tung, rödkindad börda
stå vara gamla gråa äppelträd.Nu björkarna de vissna löfven fälla
att smältas om i mulln till gyllne saft,
och vallmoståndens fröhus fulla svälla
att sprängas snart af lifvets tysta kraft.
Om en recensent vågar gifva auktor ett råd, vore det, att under titeln »Årets sånger» samla denna lyrik. Det kunde blifva en poetisk kalender af ganska ovanligt värde. Och med ett sista tacksamt ord för denna förträffliga naturlyrik är det också man vill sluta en granskning af Karl-Erik Forsslunds senaste bok. Det är icke kritikerns fel, om man i fråga om den nödgas taga med ena handen och gifva med den andra, ty en mängd barnsligheter para sig nästan öfverallt med stora förtjänster. Och dock är det alldeles rättmätigt, att de senare fälla utslaget, ty »Storgården» är, trots allt, en synnerligen älskvärd och intagande bok, och dess framgång är gifven, ty den har för sig de två stormakterna: ungdom och poesi.
14 maj 1900
