Gustaf af Geijerstam har i »Skogen och sjön» återgått till den litterära form, som han onekligen behärskar bäst och i hvilken han skapat sina säkert mest fullkomliga och lifsdugliga verk, allmogeberättelsen, den kortare folklifsskildringen. Ingenstädes har hans konst så fast mark under fötterna som i denna diktart, ingenstädes framträda heller hans begåfnings många vackra sidor så förmånligt som här, samtidigt med att allt i dessa begränsade bilder med deras kärnfulla och robusta figurer är ägnadt att motverka den böjelse för mystisk pratsamhet och sentimentalitet, som ofta skadat verkan af hans stora romaner om kulturmänniskornas psykologiska konflikter. I dessa korta berättelser talar lika sakrikt som varmt hans djupa förtrolighet med svensk bygd och svenska figurer, i dem lefver upp hans ursprungligen så breda och frodiga natur, men först och sist klappar i dem den stora, outslitliga kärlek till lifvet i alla dess former, som är den Geijerstamska diktningens vackraste och mest centrala egenskap, den innerliga medkänslan med människor och människors öden, glädjen öfver deras korta lycka och den varma vördnaden inför deras lidanden och bekymmer. Om man frånser Almqvist och Selma Lagerlöf, har knappast någon hos oss så ingående och kärleksfullt skildrat den svenske bonden som Gustaf af Geijerstam.
Ingenting var också mer opåkalladt än den klumpiga rörelse, som riktades emot honom med anledning af, att han i sin brottroman »Nils Tufvesson och hans moder» skulle hafva »förtalat» den svenske bonden. Den som skrifver dessa rader tillhör ingalunda beundrarna af denna bok med dess särskildt så grundligt förfelade och missvisande inledning, men det är ofattligt, hur beskyllningen för »förtal» kunnat riktas mot ett verk, som från början till slut stöder sig på bevittnade protokoll. Hvarför boken ej uppnått afsedt syfte och i hvilken mån ämnets alltför pinsamma skaplynne härtill bidragit, är frågor, som den estetiska kritiken har att afgöra, men hvilka ej få snedvridas af utomstående och olitterära agitationer. Allra mest orättfärdig blir emellertid en sådan anklagelse, då den vändes mot en man, som i en lång följd af arbeten ägnat svenskt folklif ett synnerligen mångsidigt och pietetsfullt intresse, och det är just fallet med Gustaf af Geijerstam.
Ännu en gång känner man denna varma ström af sympati och förståelse för den svenska bygden och dess folk i »Skogen och sjön». Liksom flera föregående arbeten i samma väg meddelar denna novellsamling också en lärdom af social innebörd, en hälsosam lärdom om allt mänskligt lifs sammanhang och likformighet. Geijerstam låter genom sina berättelser kulturmänniskan återfinna en alltför ofta tappad tråd, tråden, som förbinder henne med hennes syskon i enklare lifsförhållanden, och ett rikt, mildt flöde af mänskligt broderskap strömmar ur dessa berättelser från »skog och sjö».
Längst i sin tro på, att precis samma strider och lidelser uppröra
människor i alla samhällsklasser, går författaren i sin första novell,
»Kärleken». Den skildrar en bonde, som har olyckan att förälska sig i
en ung kvinna, som intet sinneslif äger. Hon är kall och ren af
instinkt och visar honom tillbaka. Han söker glömma henne i en annan
kvinnas armar, men förgäfves. Och efter denna andras död räcker hans
förra älskade honom sin hand, ej af hjärtats tycke, men bevekt af
ömhet och medlidande. Dock, detta blir ej nog för mannen. Han brottas
hela sitt lif.ända till det sista för att helt vinna denna kvinna,
hennes blod och hennes hjärta, och denna strid om herraväldet öfver en
själ blir innehållet i hela hans lefnadssaga. Jag har med flit
förtäljt historien utan namn, i abstrakt form, för att än tydligare
framhäfva dess kärna, och hur främmande hela dess härfva af
konflikter, åtminstone enligt vanligt föreställningssätt, skulle
tyckas vara för en svensk bondgård. Just denna art af känslans
strider och olyckor trodde man tillhöra kulturmänniskans
klassjukdomar, både därför, att man gärna antog, att driftlifvet
fungerade säkrare och omedelbarare hos människor, som stå jorden nära,
och därför, att böjelsens ömtålighet och själsbehofvets omättlighet
dock föreföllo vara frukter af förfiningens träd på godt och
ondt. Men kanske är detta blott klasshögfärd. Geijerstam vet säkert
långt mer härom än den som skrifver dessa rader men som dock icke kan
undertrycka en förmodan, att motivet hämtats från kultursfären och af
författaren nerflyttats till ett lägre samhällslager. Så verkar
åtminstone berättelsen. Eljes är den djupt lagd, med många vackra
ställen, och ännu vackrare skulle den vara, om författaren kunde komma
ifrån ovanan att vid alla tillfällen sätta sig på »understol» och
Rent fulländad, af en djup och koncentrerad poesi, är däremot den andra skildringen, »Skogens hemlighet», det bästa i boken, två gamlas och öfvergifnas historia. Den påminner en smula om en af Geijerstams yppersta äldre skärgårdshistorier, »Snövinter», men är i sin korthet kanske ännu mäktigare, tragisk i sin enkelhet och sin starka stämning af ödslig skogsaflägsenhet. Utmärkt både i fråga om grepp och framställning är också novellen »Kristins myrten», där en i all sin enfald rörande svensk bondpiga tecknas med en godsint humor och en oförfärad rättframhet, som stå öfver allt beröm. Till sist vill man framhäfva »Den gamla bibeln», där Geijerstam på blott ett par sidor gifver ett djupt, socialt perspektiv mot en hel klass' uppfattning af könslif och äktenskap. I anordningens direkta enkelhet och anekdotiska skärpa erinrar den lilla skissen något om Strindberg.
De öfriga berättelserna äro mindre lyckade, de lida af att vara alltför mycket utdragna och för litet genomkomponerade. Mest skada är detta i fråga om »Sammel», ty där har Geijerstam funnit ett nytt och godt uppslag - en vid landbacken fjättrad sjömans tragikomedi. Begynnelsen är här synnerligen frisk, men fortsättningen blir en smula planlös och onödigt upprepande. Detsamma gäller bokens två återstående interiörer från bondelifvet.
Men trots dylika inskränkningar är »Skogen och sjön» en präktig bok. När man läser den, både förstår man och är glad öfver dess författares popularitet. Genialisk uppfattning eller utsökt konstnärlighet äger han nog icke men det saknar den stora läsekretsen knappast. Till gengäld har han en bredd, en skildringslust, en värma och ett lifsintresse, som äro sällsporda och som med fullt fog gjort hans på mänskligt innehåll rika böcker älskade.
18 november 1903
