Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Den dubbla myntfoten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mängden af den metall, som fallit i värde (den uppköptes
och skickades till latinska myntföreningens länder), medan
mängden af den andra ökades; och detta värkade i
riktning att återföra det gamla värdeförhållandet. När det
blott är ett enda land, i synnerhet ett litet, som har den
dubbla myntfoten, så blifva de kvantiteter metall, som i
ett dylikt fall dit införas och därifrån utföras, icke
tillräckligt stora för att hindra, att rubbningar i de båda
metallernas värde äga rum. Enda följden af den dubbla
myntfoten blir, att alla betalningar till ett sådant land
fullgöras i den metall, som vid hvarje tidpunkt har mindre
värkligt värde än det i landets myntlag bestämda, och att
den andra metallen utföres därifrån. Men, såsom nämt,
är det ingalunda säkert, att denna in- och utförsel är stor
nog för att åstadkomma jämvikt på pänningemarknaden.
Den nämda in- och utförseln af ädel metall blir
naturligtvis särskilt liflig, när det värdeförhållande som
dubbelmyntfoten valt, betydligt afviker från det värkliga. Då
Japan år 1858 genom en traktat med England öppnades
för handel med Europa, hade det två myntsorter, ett
guldmynt "kobang" och ett silfvermynt "itsebu". En kobang
gälde i landet för 4 itsebus, medan deras metallvärde var
sådant, att en kobang svarade mot 13 itsebu’er. Följden
blef, att europeerna, när de innehade silfvermynt,
skyndade att tillbyta sig guldmynt, och utförde dem till Europa,
hvarigenom de förtjänade stora summor på Japans
bekostnad. Japanska regeringen blef därför tvungen att indraga
guldmynten. — Till och med den latinska myntföreningens
dubbla myntfot var icke tillräcklig för att hålla uppe
värdeförhållandet mellan guld och silfver. Då silfret 1873
började falla i värde och staterna i föreningen utsattes för
den faran, att allt deras guldmynt utfördes och ersattes af
det billigare silfret, tillgrepo de 1874 den utvägen att
på förhand bestämma, hur mycket silfver som årligen fick
präglas på deras myntvärkstäder, och 1877 upphörde de
alldeles med all utmyntniog af silfver. Den fullständigt
genomförda dubbelmyntfoten med frihet för hvem som vill
att få båda metallerna utmyntade efter ett bestämt
värdeförhållande existerar från den tiden icke längre i något
land i Europa.
På de senare åren ha från olika håll stämmor höjt
sig till förmån för en s. k. internationel dubbelmyntfot,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
