Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
just den romerskt-kyrkliga prägeln. I Sverige, som
annorstädes, blefvo efter trosförändringen präster
och munkar för en lång tid bildningens
egentlige representanter; boklärde eller lärde män
kallades de, betecknande nog, under vår medeltid.
Men därigenom fick ock bildningen samt dess
produkt och häfstång, litteraturen, en utländsk
karaktär. I början var det ju endast latinet – bokmålet
hette det under Sveriges tidigare medeltid –, som
de »boklärde» använde till skrift. Men när de
började använda svenskan till skriftspråk, flöt denna
genom deras pennor med en stark färgning af det
språk och den litteratur, hvarpå deras egen
bildning var fotad. Och hur skulle annat vara
möjligt, i synnerhet när de skrefvo om sådant, hvarom
de voro vana att läsa på latin, religiösa eller i
allmänhet abstrakta ämnen.
Medeltida öfversättningar från latinet kunna
stundom vara så slafviska, att man behöfver hafva
öfversättarens original till jämförelse eller själf
tänka på latin, för att förstå meningen.
Men äfven i skrifter af abstraktare innehåll,
hvilka icke äro öfversättningar, röjer sig inflytelsen
af de utländska mönstrens både tankegång och
uttryckssätt.
Jag ber att få, med lindrig modernisering i
orden, anföra ett par små prof.
I den berömda skriften Konungastyrelsen
(författad omkring år 1340) heter det:
»Människan är af sin naturliga beskaffenhet mild och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
