Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 OM TANKE- OCH YTTRANDEFRIHET.
länder icke att befara, att regeringen, vare sig den är
fullständigt ansvarig inför folket eller icke, ofta skall för-
söka att utöfva kontroll öfver meningsyttringar, — utom
; sådana fall, då den kan göra sig till värktyg för all-
mänhetens ofördragsamhet. Låt oss därför antaga, att
styreleen är fullkomligt ense med folket och aldrig tänker
3 att utöfva något tvång, annat än i öfverensstämmelse
med hvad den anser vara folkets önskan. Men äfven
under denna förutsättning förnekar jag folkets rättighet att
utöfva ett sådant tvång vare sig direkt eller genom sty-
relsen. Själfva denna makt är orättmätig. Den bästa
styrelse har lika liten rätt därtill som den sämsta. Den
är lika farlig, ja, till och med farligare, om den utöfvas i
öfverensstämmelse med den allmänna meningen, än om den
utöfvas i strid mot densamma. Om alla människor utom en hade
samma åsikt, och denna enda hade den motsatta, så skulle de
icke hafva större rättighet att nedtysta denna enda person, än
han att nedtysta alla andra, om han hade makt därtill. Vore
det så, att en åsikt vore den enskildes tillhörighet, utan betydelse
för någon annan än ägaren, — vore undertryckandet af en
åsikt en oförrätt blott mot en enskild person, — då skulle det
göra någon skilnad, om en sådan orättvisa tillfogades ett fåtal
personer eller många. Men det särskilda onda, som ligger +
utan i spridandet af något, som dömd gåsom en omoralisk lära, näm-
ligen den, att mord på tyranner är en berättigad handling.
Om bevisen uti denna skrift hafva någon styrka, så bör det råda
den fullständigaste frihet att såsom ett uttryck för en etisk öfver-
tygelse framställa och diskutera hvilken åsikt som hälst, den må synas
aldrig så omoralisk. Det kunde således vara öfverflödigt och olämpligt
att på detta ställe undersöka, huruvida nyssnämda lära förtjänar denna
benämning. Jåg skall nöja mig med att påpeka, att detta ämne i alla
tider har inom moralläran varit en öppen fråga; att en enskild me d-
borgares handling, då han nedgör en brottsling, som genom att ställa
sig öfver lagen har dragit sig undan lagens straff och kontroll, har af
hela folk och af många de visaste och ädlaste människor blifvit be-
traktad icke såsom ett brott, utan såsom en handling af upphöjd dygd,
och att den (berättigad eller icke) ej har karaktären af mord, utan af
borgerligt krig. När så är förhållandet, anser jag, att en uppmaning
därtill såsom sådan visserligen i ett bestämt fall med rätta kan- bli
föremål för bestraffning, men endast om en uppenbar handling har
följt, och ett sannolikt sammanhang kan påvisas mellan handlingen och
uppmaningen. Och till och med då är det icke en främmande styrelse,
utan den, som blifvit angripen, som, i det den utöfvar själfförsvar,
med rätta kan bestraffa anfall riktade mot dess egen tillvaro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
