Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. En åsikt, som man söker genom maktmedel undertrycka, kan möjligen vara sann - Inkast 3: Lagliga straff äro nyttiga mot skadliga villfarelser, men i längden maktlösa mot sanningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 OM TANKE- OCH YTTRANDEFRIHET.
nya religionen syftade ögonskenligeu att upplösa dessa
band. För så vidt det således icke var hans plikt att
antaga denna religion, ansåg han det vara sin skyldighet
att undertrycka den, och då de kristnas gudalära icke
syntes honom sanp eller af gudomligt ursprung, då denna
besynnerliga historia om en korsfäst gud icke föreföll
honom trovärdig, och då han icke kunde förutse, att ett
system, som uppgat sig helt och hållet hvila på en grund,
hvilken tycktes honom så fullkomligt otrolig, skulle varda
det medel till återupprättelse, som det i alla händelser har visat
sig vara, så understödde denne den mildaste och älskvär-
daste af filosofer och härskare förföljelserna mot de kristna.
: den allvarliga öfvertygelsen, att han därvid uppfyllde en
helig plikt. Detta synes mig vara en af de mest tragiska
företeelser i hela historien. Det är bittert att tänka, huru
helt olika världens kristendom skulle hafva gestaltat sig,
om den kristna tron hade blifvit antagen till statsreligion
under Marcus Aurelius” hägn i stället för under Konstantins.
Men det skulle vara lika orättvist mot honom som stri-
dande mot sanningen att förneka, att icke Marcus Aurelus,
när han straffade kristendomens predikande, hade på sin
sida hvartenda ett af de skäl, som kunna anföras till för-
svar för straffandet af kristendomsfiendtliga läror. Ingen
kristen är fastare öfvertygad om, att ateismen är en falsk och
samhällsupplösande lära, än Marcus Aurelius var öfvertygad
om, att så var fallet med kristendomen; han, som af alla,
hvilka då lefde, torde hafva varit den, som bäst kunde
bedöma den samma. Så framt icke någon af dem, som
gilla, att förkunnandet af åsikter belägges med straff, vill
smickra sig med, att han är visare och bättre än Marcus
Aurelius — att han djupare inträngt i sin tids visdom och
på förståndets vägnar är mera öfverlägsen sina samtida, att
han är allvarligare uti sitt sökande efter sanningen och
mera uppriktigt hängifven den sanning han funnit, så må
han afstå från att för sig och allmänheten i förening göra
samma anspråk på ofelbarhet, som den store Antoninus
gjorde med så ödesdigra följder.
Då religionsfrihetens motståndare inse omöjligheten af
att med några som hälst skäl, hvilka icke på samma gång
skulle rättfärdigat Marcus Antoninus, försvara användandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
