Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grammatiken i rättstavningsläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intet alls finnes i Rättstavningssällskapets bok, som motsvarar den
föreskrift, hvilken ännu i sista, nittonde upplagan (1881) af
ALMQVISTS gamla, af så många skolgenerationer studerade
rättstavningslära står främst bland alla regler, ensam på sin sida.
Det heter där:
»Följande är rättstafningslärans grundregel: Man skall
vid hvart ord, som man önskar skrifva, eftertänka hvad som är
grundstafvelsen, och efter rättstafningslärans regler bestämma, huru
den skall tecknas. Sedan skola alla ord, som innehålla böjningar,
sammansättningar och härledningar af grundstafvelsen, tecknas på
samma sätt som denna, i anseende till de ljud, som i
grundstafvelsen förekomma.»
Må vi unna den regeln att i en eller annan formulering
fortfarande få behålla sin plats!
Det kan icke nekas, att man på sådant sätt får grammatikan
in i rättstavningsläran, och detta hålles ju för att vara en svår
olycka. Härvid äro likväl ett par omständigheter att ihågkomma.
För det första, att grammatikan alls icke är en så farlig
buse, som man nu skyller den för att vara.
För det andra, att den i alla fall, huru vi än bete oss,
smyger sig eller tränger sig in i rättstavningsläran.
Grammatikan, vårt modersmåls grammatika — icke skola
vi däri blott se en torr samling af paragrafer, utstyrda med
undantagen a, b, c och behängda med anmärkningarna 1, 2, 3!
Det är att allt för mycket misskänna den, och misskänna vårt eget
väsende, sådant det utbildat sig från den dag vi först började tala.
Grammatikan är ju en makt, som lever inom oss själva,
ett slags samvete af speciellt slag, hvars råd vi omedvetet
inhämta och följa, en inre röst, hvars maning vi endast med
värklig ansträngning kunna motstå, när den en gång är
förnummen. Det är blott i enstaka fall, där vårt språksinne ej är
nog vaket eller nog utbildadt, som grammatikans bud för oss bli
något yttre och som de antaga karaktären af en blott
mekaniskt bindande regel.
På alldeles samma sätt för grammatikan sitt regemente
inom en väl inrättad ortografi. I de allra flästa fall lyda vi
henne omedvetet också på detta område. Hennes anordningar
äro vår egen naturs anordningar. Blott när vi icke se klart nog
för att veta hvad som är naturligt, hvad som är svensk natur, blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
