Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - -dt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gengångare, som ortografien bör söka mana bort, så fort sådant kan
ske utan för stor anstöt. Tecknen l i ljus och h i hjul äro af
detta slag.
Det ortografiska missförhållandet har, som man ser, i dylika
fall tydligen sin grund i en viss tröghet hos de skrivande: de ha
ej förstått att följa med sin tid.
Sådant kan ej skälet vara därtill att vi skriva ondt, rödt i
stället för ont, rött. Under medeltiden hade man nämligen intet
d i sådana ord. Det stumma tecknet vittnar här alls icke om
en trög språkkänsla. Tvärtom, det intygar en fullkomligt vaken
uppfattning af språkets bildningslagar; det visar, att ortografen
riktigt insett, att t-ljudet i dessa fall representerar ett ideellt dt,
en sammansmältning af stammens d med ändelsens t.
Vår ortografis historia är ännu icke skriven; vi glädja oss
åt LUNDELLS goda löfte att afhjälpa denna brist. Själv har jag ej
haft tillfälle att nog studera den svenska skriftens äldre öden för
att med säkerhet våga säga, på hvilken väg dt kommit in däri.
Så vidt jag genom granskning af några skrifter från början af
1500-talet kunnat finna, hade dt vid denna tid ännu icke någon
egentlig roll hos oss. I reformatorernas skrifter användes det
däremot tämligen vidsträckt. SÖDERWALL (Hufvudepokerna af
Svenska språkets utbildning sid. 105) betonar med rätta det
anmärkningsvärda förhållandet, att den från Tyskland till oss komna
reformationen med sin stora översättningsliteratur jämförelsevis så
föga påvärkat vårt språk i tysk riktning. Vårt dt skulle alltså
ha ett litet historiskt intresse, om det, såsom jag är böjd att tro,
innehåller ett ända till vår tid kvarlevande intyg därom, att våra
reformatorer ändock understundom följt sina tyska förebilder
också utanför det religiösa området.
Ur ortografisk synpunkt har jag genomgått den gamla
Tobiæ Comedia, hvilken skrift, som bekant, anses vara författad
af OLAUS PETRI, den ene af reformatorerna. Rättstavningen
lever där ännu på sitt sätt i naturtillståndet, åtminstone i så måtto
att den i flera hänseenden är föga stadgad. Ehuru också i fråga
om -dt oregelmässigheter äro lätta att finna, visar det sig dock
i nämnda skrift vara nästan genomgående regel, att stammar på
-d bibehålla detta framför ändeisens -t. Man tecknar värdt, vendt,
sendt, vardt o. s. v.
Påfallande synes, att man ständigt skriver ondt med d men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
