Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dubbelkonsonant - ä-ljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längd, så att stavelsens tyngdpunkt förlägges till närmaste
konsonant. I ord som svalk-a, guds och andra, där den följande
konsonanten ej är »flytande», försiggick ändringen så lätt och
så fullkomligt regelbundet, att vår svenska skrift, liksom för
övrigt alla germaniska folks, stannat vid den på sitt sätt
onekligen ganska praktiska utvägen, att här icke alls beteckna
konsonantförlängningen; hvad som faller af sig själv behöver ju ej
för hvarje gång särskildt sägas ifrån. Just på grund af ett
sådant betraktelsesätt (visserligen ytterst grundadt i språkhistoriska
förhållanden, som här ej lämpligen kunna omtalas) är det som
vi aldrig i stamstavelser skriva dubbelkonsonant före annan
konsonant, och som vi kommit till den skenbart så godtyckliga olika
bokstaveringen af rykt-e och ryck-te.
Sämre måste försöket utfalla att säga tadl-a, kräkl-a, ty
de »flytande» konsonantljuden kunna ej bekvämligen uttalas i
samma stavelse som ett föregående d, k o. s. v. Därför har
förlängningen här först sent och med en viss tveksamhet börjat
inträda; därför måste den ock, när den vinner stadga, alltid
uttryckas genom konsonantens dubbelskrivning.
I ett visst sammanhang med fördubblingsfrågan står frågan
om ä-ljudets teckning — så till vida nämligen, som båda till icke
ringa del ha sin svårighet inom de obetonade förstavelserna.
Här må därföre några anmärkningar om ä och e få sin plats.
På sitt sätt är detta område troligen det, där en reform
med största utsikt till framgång kan företagas. Ty efter det
Nordiska Rättstavningsmötets tid råder här — jag vågar säga
lyckligtvis — så mycken oreda, att några ändringar till, om
sådana finnas nödiga, föga skola märkas. Längtan efter en
räddning ur trasslet är så allmän, att man nog underkastar sig ett
steg utöver de redan gjorda, om lugn står att vinna utan ett
allt för inveckladt och allt för omstöpande förslag.
Ä-frågan är kanske den enda, där Rättstavningssällskapet
går mindre långt i ändringar än LYTTKENS och WULFF; likväl
förekomma också här fall, där å andra sidan sällskapet är
mera radikalt än de nämnda författarna.
Skillnaden ligger väsentligen däri, att LYTTKENS och WULFF
i vissa obetonade förstavelser ändra e till ä, en reform, som
sällskapet — jag förmodar på fonetisk grund — underlåter att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
