Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dubbelkonsonant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse också för ett konsekvent reglerande af stavningen inom
en ej oviktig ordgrupp.
Vi hava i vårt språk en tämligen ansenlig mängd ord, som
vackla mellan uttalet med lång och kort stamkonsonant. Vid
närmare granskning af dessa ord skall man finna, att de till allra
största delen förete en och samma bildning: de hava en af de
s. k. »flytande» bokstäverna l, m, n, r efter stamkonsonanten,
och det är dessa bokstäver, som vålla osäkerheten i uttalet. Ett
i vissa former mellankommande e upphäver ej inflytandet: efter
skacklar bildar man skackel o. s. v. Jag anför de exempel jag känner:
k : cykel, hukle, kräkla, skakel, takel, mäkla, sjuklig; sjukna,
öken, teknisk; eker, lakrits, makrill, sakristia.
g : kägla, råg la, dregla, ögla, mögla; ögna, egna.
t : titel, hvitling, betla; matmor; hvitna.
d : tadla, sudla, jodla, dadel; vadmal; rodna.
p : upp-stapla, apel, stip el, skrupel, skröplig, snöplig, väpling,
vidskeplig ; göpen; knapra.
b : hyble.
f : skrofler.
v : hyvel, skovel, stövel, skrovlig, skövla, snövla, kravla.
s : kisel, usel, muselman; besman; hisna.
Så vidt möjligt är bör naturligtvis hela denna, grupp
behandlas likformigt i ortografiskt hänseende, så att man ej, efter
ett möjligen blott munnartligt uttal, godtyckligt fördubblar
konsonanten i ett af orden och skriver den enkel i ett annat likartadt.
Visserligen har fördubbling redan införts i åtskilliga fall. Vi
skriva t. ex. alltid teckna, fastän uttalet tekna även finnes, och denna
nu mindre vanliga form af poeterna användes som rim till blekna.
I fetma och sötma höres nu också alltid långt t-ljud; för 200
år sedan skrevos orden däremot af Aurivillius feetma, söötma;
se dennes Gramm. suecana, utg. af Stjernström 1884, sid. 25.
Orsaken till konsonantens benägenhet att bli lång i alla
dessa fall är densamma som af sval bildat svalka, med ändradt
uttal af stammen, af blid blidka, af vid vidga, af ren rensa, af
gud guds o. s. v. Den talande strävar alltid, liksom i brådska,
att draga så många ljud som möjligt över till hvarje föregående
vokal; häraf blir åter en följd, att vokalen själv mister något af sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
