Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - ä-ljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angtuka (eller entuka?), sjapoklack, stipeltjes, odökolånj, kordölosji,
volovang, rangdevu, tabeldot o. s. v.
På mig göra dessa former nästan intrycket af maskeradfigurer.
Skälet, hvarför känslan så bestämdt reser sig emot att dylika på
utländsk botten sammanförda ord utan vidare omsättas i svensk
beteckning, är väl mast att orden i detta fall liksom föra med
sig något af sitt hemlands grammatik; de äro ej blott ord, de
äro fraser. Hur ofta man än säger au revoir, har det knappt
ännu fallit någon in att teckna detta uttryck som å r’voar.
Visserligen har den germaniska rättstavningen vågat sig på
att försvenska ett och annat sammansatt uttryck ur franskan;
jag har antecknat gris de lin, garde-robe, bottes fortes, duc d’Albe
(hos oss ofta förvridet till diktal) och några med porte-:
porte-chaise, porte-monnaie, porte-feuille, porte-épée. Ombildningen har
dock i flera af dessa fåtaliga exempel skett redan i Tyskland.
Tyskarna ha annars i fråga om dylika ord visat samma
obenägenhet som vi mot att fullt erkänna främlingarna.
Grundsatsen om utländska ords teckning efter den inhemska
ortografien är utan tvivel god och riktig, och vi svenskar stå i
tillämpningen af denna grundsats långt före de allra flästa folk,
afgjordt framför alla germaniska. Tillfälliga modeuttryck, som
det ena året komma och det andra gå, böra vi emellertid ej ha
för brådt med att omkläda i svensk kostym. Dylikt långods är
ofta nog att räkna endast som löst skum på språkets yta, så
flyktigt, att hvarken lexikografen eller ortografen är förpliktad att
taga närmare befattning därmed. Det hopar sig annars så lätt
för båda till en ganska tyngande börda. Man skänker ej
infödingsrätt åt främlingar, som komma på ett sommarbesök till
vårt land, icke ens åt sådana, som möjligen under en följd af
år ligga vid någon fäsjenäbel badort. Hvarför skulle vi anse
oss skyldiga att vara mera förekommande mot ord än vi äro
mot människor?
Befinnes det nu emellertid en vacker dag, att sådana ord
som pince-nez, chaise-longue ha blivit i någon mån folkliga
uttryck — och det nekas ej, att de kanske äro på väg därtill — så
må då också med folklighetens rätt det senare af dem skrivas
schäs-lång. Ordet chaise ha vi ju redan upptagit i vårt språk
under formen schäs — visserligen icke i alldeles samma betydelse
som här — och fransmännens long är alldeles identiskt med vårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
