Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - å-ljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om man nogare granskar vår nuvarande ortografi i detta
hänseende, kommer man nämligen till det i början högst
överraskande resultatet, att svenskans normaltecken för å-ljudet
ingalunda är å utan o. I Lyttkens och Wulffs förteckning fylla
de ord som hava den förra beteckningen (norr o. s. v.) över två
sidor, de ord som använda å (blå o. s. v.) icke mer än en. Det
är uteslutande på grund af själva bokstavsnamnets uttal, som
vi äro böjda att anse rock vara en mindre ljudtrogen
beteckning än råck. Vi kunna så mycket bestämdare påstå detta,
som vi finna, att tecknet o mycket mera sällan uttalas med
det vokalljud som höres i nord än med det som höres i
norr; det förra slagets ord fylla hos Lyttkens och Wulff
ej fullt halvannan sida.
Vill man på det beståendes botten reformera å-ljudets teckning
i fullt rationell riktning, så kan detta knappt ske på annat
sätt än att alla å-ljuden, långa och korta, tecknas med o och ett
nytt tecken (det grekiska ω eller det isländska ó) upptages för
o-ljudet, långt och kort. På detta sätt komma vi också i
öfverensstämmelse med den allmänt europeiska beteckningen af å-ljudet.
Ett genomförande af å, även i de obetonade stavelserna (någån,
enkåm), är nu ej tänkbart, och skulle alldeles förändra utseendet
af vår skrift, oafsedt att det skulle göra den synnerligen
obekväm för handen. Då emellertid en radikal reformering på
detta område ej är möjlig och ej ens af Rättstavningssällskapet
föreslagen, måste vi intill vidare, liksom hittills, räkna både å
och o som berättigade tecken för kort å-ljud. Reformen måste
inskränka sig till att förenkla reglerna för dessa teckens användning
i särskilda fall.
Rättstavningssällskapet och Lyttkens-Wulff hava, såsom
nämndes, alldeles samma huvudregel. Skillnaden mellan bådas
system visar sig egentligen i de undantag, som från motsatta håll
uppställas.
Rättstavningssällskapet utdömmer utan vidare o som tecken
för långt å i börjande stamstavelser. Det skriver följaktligen
dåv, såva, åvan, dåld, årdning. Så till och med i utländska ord:
bråsj, pårter, nåbel.
Den historiska utvecklingen af vår skrift har redan länge
gått just i denna riktning. Vi skriva nu oftare fågel, mån, håg,
än fogel, mon, hog, och de gamla formerna boge, spor, tog äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
