Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - å-ljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i övriga ställningar. Man skrev då kort med o, men tjåkk med å.
Möjligen afsåg dock regeln ett slags eftergift åt gängse bruk.
De båda formerna af långt å-ljud, tecknade sällskapet redan då
lika, kol sammanföll med kål.
Lyttkens och Wulff anse, att de långa å-ljuden
sinsemellan icke förete någon mera väsentlig skillnad, och att icke alls någon
skillnad finnes mellan de korta. Däremot betona de starkt den
olikhet, som eger rum mellan de långa å ena sidan och de korta
å den andra. De höra ett väsentligen annat ljud i blå än i blått.
För egen del erkänner jag, att mitt öra icke är nog
finkänsligt för att uppfatta någon af dessa skiljaktigheter som så
väsentlig, att jag därpå skulle vilja grunda en ortografisk regel.
Jag uttalar kål och kol alldeles lika, och jag finner skillnaden
mellan dessa ords slutna vokal och den öppna vokalen i kolt
ingalunda större än den mellan de båda u-ljuden i ful och full, de
båda a-ljuden i kal och kall. Och då språket alldeles
regelbundet låter dessa å-ljud växla i samma stam, allt efter som stavelsen
fordrar lång eller kort vokal (blå, slå med slutet, blått, slåss
med öppet ljud), skulle jag finna det bekvämast och mäst i
konsekvens med vår skrifts anordning i det hela att ha blott ett
tecken. Samhörighetens fordringar skulle då aldrig här kunna
anses komma i strid med den ljudtrogna beteckningens.
Förhållandet är ett annat med e-ä-ljudet: man har där två olika
korta ljud, jfr t. ex. sett och sätt. I denna punkt kan jag
alltså sluta mig till Schagerströms uttalande i Pedagogisk
Tidskrift.
Och likväl blir den regel, jag under nuvarande förhållanden
ville uppställa för behandlingen af å-ljudet, mycket mera i enlighet
med Lyttkens och Wulffs förslag än med Rättstavningssällskapets.
Hur motsatta de båda synpunkterna kunna synas vara,
komma dock bådas målsmän att stanna vid alldeles samma
huvudregel, den från gammalt brukliga: långt å tecknas med å,
kort med o. Saken är nämligen, att den senare delen af regeln
nära nog påtrugas oss af redan bestående ordning. Det skulle
vara nästan naivt att tro sig kunna tvinga vår skrift att för
närvarande sätta in ett å i de många hundra ord, som i likhet med
topp, rock, loss af gammalt nyttja o i stamstavelsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
