Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - -f och fv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NATUR OCH ONATUR I FRÅGA OM SV. RÄTTSTAVNING.
vid tillägg af ett s, alltså i genitiven graf s och i passivet trifs.
Rättstavningssällskapet har därföre ock fullt konsekvent behållit
f jämväl i dessa former. HAZELIUS och LYTTKENS-WULFF ha
däremot insett att en böjning som grav-grafs skulle vara för
abnorm, och de ha på denna grund här, liksom i fråga om
enkelskrivning af konsonant, gjort undantag för genitivt och passivt -s.
De hava härvid enligt min tanke ledts af en fullkomligt
riktig känsla, — just den, som uttrycker sig i samhörighetslagen.
Endast beklagar jag, att de ej låtit känslan leda sig ännu ett
stycke längre väg. Det är alldeles godtyckligt att antaga ett
närmare samband mellan nominativ och genitiv, aktiv och passiv
än mellan maskulinum och neutrum, infinitiv och supinum. Det
enda konsekventa är att låta samhörighetslagen här gälla i
alldeles samma utsträckning som Överallt annars.
Det är också blott skenbart, som det är mera konservativt
att behålla ljuft, kraft än att, som jag vill, ändra dem till ljuvt,
krävt på samma gång stamformerna bliva till ljuv, kräva. Den
konservatism, som skyddar vissa enskilda ordformer, är vida
mindre och af vida lägre rang än den, som skyddar en det hela
behärskande princip. När Rättstavningssällskapet t. ex. efter
all-männ skriver också allmännhet med två n, ehuru endast ett n
är fonetiskt berättigadt, har det gått till väga alldeles så som jag
anser riktigt i fråga om /.
Det är endast för den som direkt omsätter ett ord från
gammal stavning i ny, som bevarandet af f i ljuft, trifs kan
synas ha skäl för sig. Ställer man sig på det nyas egen botten,
måste en böjning som gräva-gräfs, ljuv-ljuft förefalla lika
underlig, som vi nu skulle finna böjningen låg-låkt, blygas-blyks,
rädas-räts. Den ändring i uttal, som v i vissa fall kan undergå, är i
intet afseende större än den som kan träffa g och d i de nämnda
orden.
Från rent fonetisk synpunkt är enligt min erfarenhet
förhållandet det, att b, d, g, v efter lång vokal behålla sitt uttal
tämligen oförändradt framför s och // likaså göra
dubbelkonsonanter. I globs, skydds, trögt, ljuvt, passivt hör jag alltså vanligen
ett ganska tydligt b, d, g, v. När däremot stamformen hvarken
har ett kvarstående långt vokalljud eller ett långt konsonantljud, då
närmar sig uttalet af de nämnda konsonanterna mycket till eller
övergår alldeles i /, k, t, f: alltså Ahaps, guts, hökt, pdssift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
