Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. En afton i Onkel Toms stuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
komma till härligheten, men jag är ständigt färdig, barn; jag
tycker det är som hade jag mitt knyte hopbundet och min
mössa på mig och som väntade jag, att vagnen skulle komma
och hemta mig hem; ibland, om nätterna, tycker jag mig
höra hjulen rulla, och då ser jag ständigt ut. Nu måste
äfven I hålla er färdiga, ty jag säger er alla, barn», sade
hon och slog med käppen hårdt mot dörren: »den der
härligheten är något stort! Ja, den är något stort, säger jag.
I, barn, veten ingenting derom — men den är något
underbart.» Och den gamla satte sig ned, med tårarne
strömmande från ögonen och liksom alldeles öfverväldigad, under
det hela kretsen uppstämde:
»O Kanaan, du sköna land!
Min vandring går till Kanaan.»
Master George läste nu på uppfordran de sista kapitlen
af Uppenbarelseboken, ofta afbruten af utrop sådana som:
»Härliga ting!» >Hör och märk!» »Tänk på detta!»
»Skall väl allt detta komma?»
George, som var en qvick gosse och af sin moder
åtnjutit en god religionsundervisning, fann sig nu vara föremål
för allmän beundran och började vid läsningen gång efter
annan bifoga egna utläggningar med allt det allvar, saken
kräfde, och framkallade dervid de yngres beundran och
välsignelser från de gamla, och alla vore ense i det omdömet,
att »en prest ej kunde lägga ut det bättre», och att det
verkligen var »förvånande».
Onkel Tom betraktades af hela orten som ett slags
patriark och ledare i andligt afseende. Emedan han af
naturen var öfvervägande sedligt anlagd och hans andliga
synkrets och själsodling derjemte var betydligt högre än hans
kamraters, betraktades han af alla med vördnad och nästan
som en ledare. Den enkelhet, hjertlighet och
uppriktighet, hvaruti han förstod att kläda sina förmaningar, hade
kunnat tjena äfven, mer upplysta åhörare till uppbyggelse.
Men det var genom sina böner ban isynnerhet utmärkte
sig. Man kunde knappt tänka sig en mera rörande enfald
eller ett barnsligare allvar än han inlade i sin bön, som dertill
uttalades i skriftens rika språk, hvilket tycktes så fullständigt
hafva genomträngt hans varelse, att det blifvit som en del
af honom sjelf och så att det alldeles omedvetet flöt från
hans läppar, och att,,såsom en gudfruktig gammal neger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
