Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Moderns strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
alnar bakom. I detta afgörande ögonblick hittade Sam på
att låta sin hatt blåsas af sig och lät höra ett högt och
egendomligt utrop, hvilket med ens väckte hennes
uppmärksamhet, så att hon genast drog sig tillbaka, under det
rid-sällskapet for förbi fönstret och rundt om byggningen till
ingångsdörren på framsidan.
Tusen lif syntes för Eliza sammanträngda i detta enda
ögonblick. Hennes rum hade en sidodörr emot floden. Hon
fattade sitt barn och sprang ned åt detta håll.
Slafhand-laren såg henne fullt tydligt just då hon försvann nere vid
stranden; han kastade sig från hästen, ropade högt på Sam
och Andy och rusade efter henne, som en jagthund efter
ett rådjur. I denna förtviflans stund tycktes hennes fötter
knappt vidröra marken och inom ett ögonblick var hon vid
vattenbrynet. Strax bakom henne voro hennes förföljare,
och med en styrka, som Gud skänker endast de förtviflade,
och med ett vildt skri gjorde hon ett djerft hopp och kom
tvärs öfver vattenhvirfveln vid stranden och stod med ens
på den andra sidan på ett isstycke. Det var ett förtviflans
språng — fullkomligt omöjligt för hvarje annan än en
förtviflad eller en vansinnig; och Haley, Sam och Andy, då de
sågo det, upplyfte händerna och upphäfde ett ofrivilligt rop.
Det stora gröna isblock, på hvilket hon kommit ned,
gungade och brakade, men hon stannade ej ett ögonblick
på detsamma. Med höga rop och förtviflans styrka hoppade
hon derifrån på ett annat, och derifrån åter på ett nytt
block, snafvande, springande upp, halkande och springande
upp igen. Hennes skor voro borta, strumporna afslitna,
hvarje steg lemnade efter sig blodspår; men hon såg intet,
kände intet, tills hon otydligt, som i en dröm, såg
Ohiolandet och en man, som hjelpte henne upp för strandbrädden.
»Ni är en modig flicka, hvem ni än är!» sade mannen
med en svordom.
Eliza igenkände på rösten och ansigtet en man, som
egde en gård i närheten af hennes forna hein.
»O, herr Symmes! rädda mig, rädda mig, göm mig!»
ropade Eliza.
»Hva — hvad är detta?» sade mannen. »Är det ej
Shelbys flicka?»
»Mitt barn — denne gosse — han sålde honom! Der
är hans mas’r», sade hon pekande mot Kentuckystranden.
»O, herr Symmes, ni har ju en liten gosse?»
»Ja, det har jag», sade mannen, i det han hårdhändt
men vänligt drog henne uppför den branta strandbrädden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
