Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
siga haka alldeles in på Haleys ansigte och visade dermed,
att han följde hans ord med lifligt intresse. Berättelsens
kärna syntes utomordentligt roa honom, ty bröst och axlar
skakade af undertryckt skratt och hans tunna läppar vredos
till ett förnöjdt grin.
»Ja så! Jo, ni har bli’tt riktigt trefligt kuggad!» sade
han. »Hi, hi, bi! Rätt fiffigt, min sann!»
»Ja, de här affärerna med ungar skaffa en bara
svårigheter», sade Haley melankoliskt.
»Om man kunde uppdraga en qvinfolksras, som ej
brydde sig om sina ungar, så vore detta, tror jag, ett bland
de nyttigaste och mest tidsenliga framsteg jag kan tänka
mig», sade Marks och log belåtet åt sin qvickhet.
»Rätt sagdt», sade Haley. »Jag kan rakt inte begripa’t;
ungarne göra dem ju så mycke’ besvär, att man skulle
tänka de skulle vara glada att bli af med dem; men si, så
ä’ de’ inte. Ju mer besvärlig en så’n der unge är, och ju
uslare och eländigare, dess mer hänga de fast vid’en.»
»Nå väl, herr Haley», sade Marks, — »var god räck
mig det varma vattnet! — Ja, hvad ni nu säger, de’ har
jag och många med mig fått erfara. Jag köpte en gång,
medan jag ännu dref affären, en tös, en flink och treflig
en, och rätt bra såg hon ock ut. Hon hade en unge, som
var klen och sjuklig, och puckelryggig eller något dylikt
var ban till på köpet. Jag ville skänka bort ungen åt en
karl, som trodde sig kunna tjena en styfver på honom, då
ban ej kostade honom något, och jag kunde aldrig tro,
förstår ni, att flickan skulle bry sig derom. Men ni skulle
ha sett, hur hon for fram I Sannerligen tycktes hon ej
värdera ungen ännu mera derför att han var sjuklig och
ofärdig och gjorde henne besvär; hon lät omöjligt tala vid sig,
utan tjöt och sprang omkring och betedde sig som om hon
ej mer hade någon vän i hela verlden. Ja, de’ ä’ för
galet! Qvinfolken ä’ då alltid så konstiga, att ingen blir klok
på dem.»
»Ja, på samma sätt bar det händt mig», sade Haley.
»I somras, der nere vid Röda floden, prackade man på mig
en flicüa med ett barn, som såg rätt skapligt ut med sina
stora klara ögon; men vid närmare påseende tycktes barnet
vara blindt. Ja, verkliga förhållandet var, att pojken var
blind som en stock. Nåväl, jag tyckte, förstås, att de’ va’
bäst att bli af med honom, utan att säga något om saken,
och jag lyckades ock kursa bort honom för en lcagge
bränvin. Men då jag kom för att ta honom från tösen, blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
