Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Hvari läsaren finner, att en senator ej är mer än en menniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
Fru Bird var en liten, stilla och blyg qvinna, omkring
fyra fot lång, med milda blå ögon, en hy så fin som en
mogen persika och en röst den mildaste och ljufvaste man
kan få höra. Hvad hennes mod angår, visste man berätta,
att en måttligt stor kalkontupp med sitt kacklande fått henne
att taga till benen, och att en vanlig knähund genom att
visa tänderna kunde få henne att rymma fältet. Mannen
och barnen voro hennes hela verld, och i denna utöfvade
hon sin makt mer genom förmaningar och böner än genom
att bjuda och befalla. Det var endast ett, som förmådde
bringa henne ur jemnvigt, och det var då något smärtsamt
berörde hennes mennisko vänlighet och medkänsla för alla
lidande; allt, som kan hänföras till hårdhet, kunde försätta
henne i ett tillstånd af lidelse, som måste väcka dess mer
oro och förvåning, som hela hennes natur annars var idel
mildhet och saktmod. Och ehuru hon annars var den mest
efterlåtna och medgörliga bland mödrar, hade hennes gossar
ett bittert minne af en ytt-erst eftertrycklig aga, som hon
en gång utdelade, då hon fann dem i sällskap med några
okynniga kamrater, under det de voro i färd med att kasta
sten på en kattunge, som ej kunde försvara sig.
»Jo, den gången blef jag då riktigt skrämd, det vill
jag lofva», brukade unge herr Bill sedan berätta. »Mamma
kom öfver mig, så att jag trodde hon blifvit tokig, och så
fick jag smörj och kastades i säng utan qvällsvard, och det
så fort, att jag ej hann tänka på hvad som var å färde,
och sedan hörde jag mamma gråta utanför dörren, och
det var då värre än allt det andra. Och så, det är då säkert»,
tillade hau, »att aldrig kastade vi pojkar sten på någon
kattunge mer!»
Vid det tillfälle, vi nyss förut omtalade, reste sig fru
Bird hastigt, under det färgen på hennes kinder flammade
upp, hvilket klädde henne särdeles väl. Hon gick fram
till sin man med en min af beslutsamhet och sade. i
bestämd ton:
»Jag skulle önska veta, John, om du anser en lag, sådan
som denna, rättvis och kristlig.»
»Du ville väl ej skjuta mig, Mary, om jag svarade ja?»
»Aldrig skulle jag kunna tro något sådant om dig, John!
Aldrig kunde du ge din röst åt lagen?»
»Jo, men, gjorde jag sä, du vackra kannstöperska!»
»Du borde blygas, John! — Arma, hemlösa varelser!
Det är en skamlig, syndig, afskyvärd lag, och jag skall
bryta den, så snart jag får tillfälle dertill, och jag hoppas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
