Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Hvari läsaren finner, att en senator ej är mer än en menniska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
med undertryckt missnöje varit vittne till verkningarne af
slafveriväsendet, som tycktes vara till lika stor skada för
förtryckaren som för den förtryckte. Slutligen en vacker
dag svällde Johns stora hjerta ut så, att han ej längre
förmådde fjettra det inom sitt bröst; då tog han ut sin
plånbok ur pulpeten och for öfver till Ohio och köpte ett stort
landområde med god och rik jordmån, utfärdade fribref
för allt sitt folk, män, qvinnor och barn, satte dem upp
på vagnar och afsände dem att slå sig ned på det nyköpta
jordområdet. Sedan for John sjelf uppför ån och bosatte
sig på en vacker enstaka gård, der han lefde ett stilla och
lugnt lif, med godt samvete.
Ȁr ni en man, som vill skydda en stackars qvinna
och hennes barn mot slafjägare?» frågade senatorn, gående
rakt på saken.
»Skulle nästan tro att jag är det», sade John med ett
visst eftertryck.
»Jag tänkte det», sade senatorn.
»Skulle någon komma», sade hedersmannen och rätade
på sin stora och starka gestalt, »så är jag färdig att ta
emot honom, och så har jag sju söner, alla sex fot långa,
och de äro färdiga, äfven de, att ta emot följet. Helsa dem
och säg dem, att det kan göra oss detsamma, hur snart
de vilja helsa på, att det är oss alldeles likgiltigt», och John
rände fingrarne genom hårbusken på sitt hufvud och brast
ut i ett gapskratt.
Trött, utpinad och modlös, släpade sig Eliza fram till
dörren med barnet, som fallit i djup sömn, på sin arm.
Den groflemmade mannen höll ljuset mot hennes ansigte,
och efter en grymtning, som kunde tolkas som medlidande,
öppnade han dörren till ett litet sofrum, som låg intill det
stora köket, der de nu stodo, och bjöd henne gå in. Han
tog sedan fram ett ljus, tände det och satte det på bordet,
hvarpå han vände sig mot Eliza.
»Nå, flicka, ni behöfver nu ej vara det minsta rädd;
låt hvem som vill komma hit. Jag förstår mig på sån’t
der», sade han och pekade på två eller tre goda gevär,
som hängde öfver spiselkransen; »och de flesta, som känna
mig, veta nog att det ej skulle vara helsosamt just att ta
något ut 1’rån mitt hus, när jag ej vill det. Så nu kan
ni just gå och lägga er och sofva så lugnt, som om er
mor vaggade er», sade han och stängde dörren om henne.
»Den der är en ovanligt vacker en», sade han till
senatorn. »Nåväl, de vackra ha ofta största skäl att löpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
