Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Bohaget bortföres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
»Du måste se upp till Herren deruppe; han är öfver
alla; — han låter ej en sparf falla till jorden mot sin vilja.»
»De’ der tycks just ej vara någon tröst för mig nu,
men jag skall tänka derpå sedan», sade tant Chloe. »Men
nu är det ej värdt tala mer derom. — Jag skall värma upp
maiskakan och laga dig en god frukost; hvem vet när
du härnäst får någon matbit?»
För att fullt kunna förstå, huru de till södern sålda
negrerna måste lida, bör man ihågkomma, att alla
naturkänslor hos negrerna framträda särdeles starkt. De fästa
sig vid det ställe, der de vistas, med en hängifvenhet,
som håller i sig i det längsta. De äro af naturen hvarken
djerfva eller företagsamma, men älska lidelsefullt sitt hem.
Lägg härtill alla dessa fasor, som okunnigheten alltid i
föreställningen förknippar med det okända, och derjemte
att det från negerns tidigaste barndom framhålles för
honom såsom det strängaste straff att säljas till södern.
Hotelsen att sända en neger nedför floden injagar hos honom
mer skräck, än något hot med piskan eller något annat
pinoredskap förmår väcka. Författartinnan har sjelf hört
dem gifva uttryck åt denna sin uppfattning och sett den
oförstälda fasa, hvarmed de under fristunder åhört
berättelser om detta land »nedför floden», hvilket för dem är:
»En ängd af ingen sedd, och från hvars strand
An ingen kommit åter.»
En missionär bland flyktingarne i Canada har
meddelat oss, att många af dessa erkände sig hafva rymt från
jemförelsevis milda husbönder, och att de i allra flesta fall
drifvits .till att trotsa flyktens faror genom den fasa och
förtviflan, de erfarit af fruktan att säljas till södern — ett
öde, som ständigt hotade dem sjelfva, deras makar eller
deras barn. Denna fruktan stålsätter den annars så tålige,
rädde och oföretagsamme afrikanen, gör honom till en
verklig hjelte och drifver honom att underkasta sig alla
lidanden af hunger och köld, af farorna i ödemarken, och
än mer att utsätta sig för den värsta faran, — den att
blifva uppfångad och få lida det fruktansvärda straff, som
alltid drabbar flyktingen.
Den enkla frukosten stod nu rykande på bordet,
ty fru Shelby hade afstått från att fordra tant Chloes
inställelse denna morgon i herrgårdsköket. Den arma
varelsen hade uppbjudit all sin förmåga för denna
afskedsmål-tid — hade slaktat och anrättat sin fetaste kyckling, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
