Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Bohaget bortföres
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
med yttersta sorgfällighet gräddat majskakan, alldeles i
enlighet med hennes mans smak, samt framtagit och stält upp
på spiselkransen några hemlighetsfulla burkar, innehållande
fruktsylter och dylika delikatesser, som aldrig kommo fram
annat än vid utomordentliga tillfällen.
»Hör du, Peter», sade Moses triumferande, »nu få vi
oss en frukost, som heter duga!» — och i detsamma ryckte
han till sig en bit af kycklingen.
Tant Chloe gaf honom i hastigheten en smäll vid örat.
»Der har du för du kraxar öfver den sista frukost din
stackars pappa får här hemma!»
»Kära Chloe!» sade Tom mildt.
»Nå, jag kan ej hjelpa det», sade tant Chloe och gömde
ansigtet i förklädet. »Det går alldeles omkring för mig, så
att jag gör det som är galet.»
Gossarne stodo tysta och sågo först på fadern och
sedan på modern, under det den minsta fattade tag i
moderns klädning och började skrika för att göra sig
genast hörd.
»Nå, kom då!» sade tant Chloe, torkade sig i ögonen
och tog flickan på armen. »Nu har jag det i ordning, tror
jag. At nu en bit. De’ ä’ min allra raraste kyckling. Der
gossar! ni ska’ väl ha litet med, ni också, stackars kräk!
Mamma har varit häftig mot er.»
Gossarne läto ej säga sig detta två gånger, utan skredo med
all flit till verket med gudsgåfvorna, och det var väl gjordt
af dem. ty annars hade väl bordssällskapet gjort föga heder
åt anrättningarne.
»Nu», sade tant Chloe, under det hon stökade undan
efter frukosten, »nu skall jag väl lägga ihop dina kläder.
Fast de’samma kan det vara, han tar väl alltihop från dig.
Jag vet hur de gå till väga. Giriga ä’ de, så de’ ä’ en
skam! Nåväl, dina ylletröjor bli bra mot gikten; jag
lägger dem i det här hörnet; var rädd om dem, för ingen lär
väl skaffa dig några nya. Här ligga dina gamla skjortor,
och här de nya. De här strumporna stickade jag vid i natt,
och ullgarnsnystanet lägger jag in i dem, att stoppa dina
strumpor med. Men ack, hvem skall nu stoppa och
laga åt dig?» Och tant Chloe dukade åter under för sin
sorg, lutade hufvudet mot kappsäcken och snyftade. »Jag
gitter ej tänka på’t! Inte en själ, som sköter om dig,
antingen du är sjuk eller frisk! Jag tror sannerligen inte jag
står ut längre!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
